Klockan var 9 på morgonen den 11 september 2001 när terroristerna slog till.
al-Qaidas attacker mot New York och Washington var inte bara ett ohyggligt massmord; nästan 3.000 människor dödades. Det var också det första yttre angreppet på det amerikanska fastlandet sedan kolonialkrigen mot britterna.
Chocken blev brutal, reaktionen därefter. Inom några veckor invaderade USA Afghanistan, med FN-stöd och i samarbete med lokal gerilla. De härskande talibanerna störtades och al-Qaida berövades den trygga bas där de planerat sina illdåd. Nato och dess partner, som Sverige, ställde solidariskt upp på amerikanernas sida.
Tio år efteråt finns synliga framsteg, men problemen hopar sig. Allt fler i USA och Europa har tröttnat på ett krig som aldrig verkar ta slut. Ett återtåg förbereds, utan att någon kan kalla Afghanistan en succé.
President George W Bush släppte dessvärre raskt fokus på Afghanistan för att ägna sig åt Irak. Ingen sörjer Saddam Hussein, en av världens värsta diktatorer. Men de påstådda massförstörelsevapnen stod inte att finna, och Bush & Co förstörde resten av sin trovärdighet genom att lögnaktigt koppla Saddam till terrordåden i USA.
Det fanns knappt någon planering för tiden efter invasionen. Irak sjönk ned i ett blodigt kaos, och al-Qaida fick ett brohuvud man aldrig haft i landet. USA:s reträtt är i gång, men den irakiska demokratin är knappast stabil och shiiter med starka band till Iran har fått makten i knät.
Hade USA koncentrerat sig på Afghanistan kunde historien ha sett annorlunda ut. Och medan det första kriget skapade enighet, splittrade det andra både muslimer och allierade. Fortsättningen i Afghanistan har spillt över till ett allt skakigare Pakistan.
Kampen mot al-Qaida är på olika sätt en framgång. Fler attentat har genomförts, i till exempel Madrid och London. Men hundratals terrorister har dödats, och till slut kom USA även i kapp Usama bin Ladin. al-Qaida är jagat villebråd överallt, även i fästen som Jemen.
bin Ladins rövarband har dödat åtskilligt fler muslimer än amerikaner, och den arabiska våren har inte visat något stöd för hans reaktionära och människofientliga version av islamism. De folkliga revolterna i Mellanöstern har strävat efter demokrati och yttrandefrihet, inte medeltida ideal.
Demokrativågen kan dock inte USA ta åt sig äran för. Kriget mot terrorismen präglades snarare av samarbete med de gamla tyrannerna i arabvärlden, något som ytterligare fläckat amerikanernas anseende i regionen.
Andra mörka delar av kampen mot terrorismen har fått samma effekt. Fånglägret Guantánamo var ett brott mot de flesta rättsliga principer, och behandlingen av misstänkta terrorister har legat nära och ibland överträtt gränsen till tortyr. I USA har en gigantisk säkerhetsapparat byggts upp. Avlyssning och övervakning har haft tio års högkonjunktur.
Kostnaderna för krigen har inte skapat men bidragit till USA:s skuldberg. Finanskrisen har krävt stora ansträngningar av både amerikaner och européer, utan att den kunnat läggas till handlingarna. Medan USA riktat blickarna mot Irak och Afghanistan har Kina och andra tillväxtländer stormat fram ekonomiskt.
USA har fortfarande världens överlägset mest avancerade krigsmakt, men de ekonomiska bekymren på hemmaplan begränsar förmågan och viljan att agera. Här ligger en fara, även om landets belackare inte vill se den.
Öppna och demokratiska länder erbjuder tyvärr även extremister spelrum. Att tro att terrorism kan utplånas är naivt, men den fria världen måste gemensamt fortsätta slåss mot den.