Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Terrorns vidriga vardag

Tisdagens terrordåd gör vägen till fred ännu längre.
Tisdagens terrordåd gör vägen till fred ännu längre. Foto: Ronen Zvulun/Reuters

Israels omstridda säkerhetsmur mot Västbanken har bidragit till att hålla självmordsbombare borta. Den senaste terrorvågen, med mer primitiva vapen, är svårare att försvara sig mot.

Fyra människor dödades och ett tiotal skadades vid attentatet mot en synagoga i västra Jerusalem på tisdagsmorgonen. Förövarna var två palestinier, förklädda till judar och beväpnade med yxor och en pistol. De bodde i östra delen av staden, där ingen mur hindrar invånarna från att förflytta sig.

Det var det värsta dådet i staden på sex år, och den blodigaste i en serie palestinska attacker mot judar i Israel och på Västbanken under hösten. Fram till i går hade fem israeler och en utländsk besökare dött på drygt en månad efter att ha blivit avsiktligt påkörda med bil eller knivhuggna.

Den islamistiska terrorrörelsen Hamas låg bakom morden på tre kidnappade judiska tonåringar i somras, som i sin tur ledde vidare till det senaste Gazakriget. Men även om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skyllde tisdagens illdåd på både Hamas och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, ser de senaste attackerna inte ut som någon samordnad aktion. Den israeliske polischefen kallade gärningsmännen ”ensamvargar”.

Abbas fördömde attentatet mot synagogan, till skillnad från tidigare incidenter i höst. Hamas prisade i vanlig ordning våldet och uppmanade till fortsatta ”hämndoperationer”. Den sortens avskyvärda uttalanden, liksom vissa israeliska ministrars hysteriska utfall, är uppenbart avsedda att hetsa upp stämningen ytterligare.

Oron under hösten är en spegling av den för tillfället stendöda fredsprocessen. Bitterheten på båda sidor späddes på av Gazakriget, där över 2 000 palestinier dog och tusentals missiler sköts mot civila israeler.

Därtill har motsättningarna om Tempelberget blivit alltmer infekterade, vilket ger ännu en skrämmande dimension till konflikten. Muslimer har haft exklusiv rätt att be på den heliga platsen vid Klippdomen och al-Aqsamoskén även efter Israels annektering av östra Jerusalem. Men Tempelberget är sakrosankt även för judar (och kristna), och religiösa aktivister kräver nu också tillträde till mer än Västra muren (Klagomuren).

Abbas anklagar Netanyahu för att vilja ändra villkoren, vilket premiärministern ilsket förnekar. Medlemmar av hans parti Likud liksom av regeringen gör dock ingen hemlighet av att det är precis vad de är ute efter. För muslimer skulle det vara en öppen provokation.

Potentialen finns dessvärre för en upptrappning av våldet. Palestinierna är frustrerade, över den evigt fortgående ockupationen och över sina egna ledare. Stora delar av den judiska befolkningen har tappat tron på att samtal ska leda någonvart, samtidigt som högernationalister och hårdföra bosättare agerar med allt större självförtroende.

På båda sidor finns djupa politiska sprickor. Netanyahus regering grälar om lagstiftning som definierar Israel som en judisk stat. Ett par koalitionspartier vill ha nya fredssamtal, andra vill skrota dem för evigt. Åtskilliga signaler tyder på nyval, men det lär inte leda till några avgörande skiften.

Abbas organisation Fatah ingår på papperet i en samlingsregering med Hamas, men någon maktdelning är det inte fråga om. Islamisterna styr enväldigt Gaza, tänker inte ge upp sina raketer och har inga intentioner att erkänna Israels rätt att existera.

På Västbanken anklagas Abbas för att varken stötta ett nytt uppror eller erbjuda något alternativ. Fatahs ledare har sina liv och investerade i Palestinska myndigheten, och har inget intresse av en tredje intifada. Inte heller vill de ha några val som Hamas kan vinna. Det mesta är blockerat.

Samtidigt finns extremister bland både judar och palestinier som tar varje chans att förstöra alla ansatser till eftertanke och kompromiss. Jerusalem är en potentiell krutdurk. Netanyahu måste stå emot när det gäller Tempelberget. Att lösa upp status quo vore livsfarligt i nuläget.

Tvåstatslösningen är fortfarande den enda framkomliga vägen, även om tisdagens terrordåd gör den ännu längre. I en ideal värld vore Jerusalem mötesplats för de tre världsreligioner som betraktar staden som helig, och för de två folk som vill ha den som huvudstad. Dessvärre ser världen ännu inte sådan ut.