Med nya beslut om kärnreaktorer stärks resurserna för forskning och utveckling. Det kan leda till att ”generation IV-reaktorn” kommer att lämna ritbordet snabbare än väntat.
För någon vecka sedan beställdes två nya kärnreaktorer till San Antonio i Texas. Affären i sig är inte särskilt anmärkningsvärd. Nya reaktorer planeras eller byggs på många håll i världen. Nyligen beslöt Frankrike och Italien till exempel att inleda förberedelserna för ett gemensamt projekt med fyra nya reaktorer.
Det anmärkningsvärda är att man i USA, första gången sedan reaktorhaveriet på Three Mile Island 1979, har startat ett nytt kärnkraftsprojekt. Utöver de två reaktorer som nu beställts finns enligt den federala kärnkraftsmyndigheten anmälda planer på ytterligare 27 reaktorer. I dag finns drygt 100 i drift.
En talesman för beställaren säger till Scientific American att det inte finns något alternativ till kärnteknik om man vill hitta en effektiv ersättning för kolbaserad kraft. Och kolet har i USA, liksom exempelvis i Tyskland, fått ta större plats när samhället ställt in sig på minskad användning av kärnkraft.
Klimatfrågan har sin självklara betydelse för att den avancerade kärntekniken på nytt intar en huvudroll på den globala energiscenen, liksom oljeprischocken hade det för 40 år sedan. Men kärntekniken har också stärkt sin position på egna meriter. Trots att osäkerheten kring den politiska hanteringen av energifrågorna hämmat forskningen sker en ständig utveckling, framför allt när det gäller säkerhet och driftsekonomi. Det gäller både de tryckvattenreaktorer som uppförs till exempel i Finland och de kokarvattenreaktorer som beställts i Texas.
De här reaktorerna tillhör den så kallade ”generation III”, som finns i ett tiotal varianter och är byggda för att klara en härdsmälta eller en terrorattack.
Samtidigt pågår en intensiv forskning kring vad som kallats ”generation IV”. Även här finns en mängd olika spår, men en gemensam nämnare är att man kan ta vara på energiinnehållet i bränslet på ett betydligt effektivare sätt än i dag. Det finns också teknik för att ta vara på de enorma mängder energi som finns kvar i både civilt och militärt kärnavfall.
Ett annat spår är att ersätta uran som bränsle med torium, ett grundämne som upptäcktes av ”den svenska kemins fader” Jöns Jacob Berzelius i Norge 1829. Torium har många fördelar framför uran.
En annan forskningslinje är mindre och fler reaktorer, i vilken ett grundläggande arbete gjordes vid Asea-Atom i Västerås (Securereaktorn) innan forskningen där fick avvecklas.
Efter ett par årtiondens japansk dominans växer nu på nytt forskningen kring avancerad kärnteknik globalt. Det finns en uppenbar växelverkan mellan nya beställningar och möjligheterna att få fram resurser för forskning kring säkerhet och driftsekonomi. När utvecklingen väl tagit fart kommer sannolikt också tiden mellan beslut och färdig anläggning att kunna förkortas.
Eons Sverigechef Håkan Buskhe säger till tidningen Ny Teknik att man ser det naturligt att planera för att ersätta Oskarshamn 1, den äldsta och minsta reaktorn någon gång mellan 2020 och 2025. Det förutsätter beslut tidigast 2013, om fyra år.
Men det intressanta och spännande är att i dag kan varken reaktorägare, politiker eller forskare vara helt säkra på vart utvecklingen lett ens på så kort sikt som fyra år. Kärnkraften är en relativt sett ny teknik för el- och värmeproduktion och stadd i snabb utveckling. Kanske har det visat sig att många små anläggningar är bättre än färre stora. Kanske har vi fått uppleva ett tekniksprång när det gäller återanvändning av kärnbränsle (vilket skulle ändra en del av försättningarna för slutförvaringen). Kanske framstår det som självklart att använda torium i stället för uran.
Ingen vet säkert. Just därför är alla kategoriska beslut av typen ”exakt tio reaktorer” eller ”20 procent kärnkraft” eller ”ingen ny kärnkraft” kontraproduktiva. De kommer att motverka sitt syfte ända fram till den dag då de måste omprövas även formellt.
DN