Det är dags att ompröva informationsplikten för dem som lever med hiv. Smittskyddslagen riskerar att försämra det hivpreventiva arbetet.
I år infaller ett 25-årsjubileum som knappast är värt att fira. Den 1 november 1985 skrevs hiv in i smittskyddslagen.
Det som möjligen var begripligt då – när aids sågs som en dödsdom och hiv som ett tänkbart hot mot hela Sveriges befolkning – framstår i dag som djupt problematiskt.
Att medvetet utsätta någon för en risk att smittas med hiv är ett brott enligt strafflagen. Framkallande av fara för annan kan ge upp till två års fängelse. Att medvetet smitta någon kan rubriceras som grov misshandel och ge tio års fängelse. Det är rimligt att samhället ser allvarligt på att en person medvetet smittar andra eller utsätter dem för risken att smittas med hiv.
Men smittskyddslagen innebär ytterligare restriktioner för den som lever med hiv. Det finns skäl att ifrågasätta om dessa bidrar till att begränsa smittspridningen.
Mest omdiskuterad är informationsplikten. En hivpositiv person måste alltid informera en sexpartner om sin hivstatus. Vid en första anblick kan det verka som det enda rätta. Men hivprevention är ett komplext område.
Statistiken visar att de flesta som smittas av hiv i dag kommer i kontakt med viruset genom någon som inte känner till sin hivstatus. Då kan man heller inte informera om den. Samtidigt hävdar de som arbetar med hivprevention att många förlitar sig på lagen. De struntar i kondom och tänker att om den de har sex med är hivpositiv så är det hans eller hennes ansvar att informera. Lagen skapar en falsk trygghet som är livsfarlig.
Smittskyddslagen avskräcker dessutom människor från att testa sig. Det har blivit vanligare de senaste åren att personer låter testa sig först när de utvecklar sjukdomstecken och uppsöker vården. Det gäller exempelvis personer inom riskgrupperna, som alltså har haft goda skäl att testa sig långt tidigare.
Paradoxalt nog är många av de cirka 5 000 personer som lever med hiv i Sverige inte är särskilt smittsamma. Dagens bromsmediciner är effektiva. De ger inte bara de hivpositiva en möjlighet till ett långt och friskt liv, de sänker dessutom mängden virus i blodet så till den grad att många läkare ifrågasätter om de alls är smittsamma. Den som nyligen har smittats och ännu inte vet det – och inte omfattas av informationsplikten – är däremot extremt smittsam. Lagen rimmar illa med den verkligheten.
Smittskyddslagen har också skapat en stigmatisering och en tystnadskultur. Den pekar ut de hivpositiva som potentiella brottslingar och ger dem hela ansvaret för att förhindra att smittan sprids. En person som bryter mot informationsplikten kan tvångsisoleras på obestämd tid i förebyggande syfte, en orimlig påföljd. Kvällstidningarnas rapportering om så kallade hiv-män och hivkvinnor har bidragit till en demonisering av dem som lever med hiv.
Kravet på att alltid informera om sin status för en ny partner upplevs av många hivpositiva som en tung börda. En romans eller tillfällig sexuell kontakt kräver att man röjer en skamfylld hemlighet, som sedan riskerar att läcka ut till en bredare krets. Det finns de som föredrar en fullständig isolering. Andra väljer att inte testa sig, trots att man har skäl att tro att man är hivpositiv.
Man kan ifrågasätta om en hivpositiv person som står under medicinering och använder kondom samt iakttar försiktighet alls utgör en smittorisk. Man kan även ifrågasätta om de krav samhället ställer på de hivpositiva är humana.
RFSL som vill se en förändring av smittskyddslagen kommer att uppmärksamma frågan under Stockholm Pride nästa vecka. Ylva Johansson (S) har nyligen tagit ställning för att avskaffa informationsplikten för hivpositiva. Ett motsvarande nytänkande från de borgerliga partierna vore välkommet.