Sista delen i filmaren Stefan Jarls trilogi om knarkarlivet runt Sergels torg har snart 20 år på nacken. ”De kallar oss mods” och ”Ett anständigt liv” följdes 1993 av ”Det sociala arvet”. Där försökte Jarl utreda huruvida barnen till missbrukarna Kenta och Stoffe var dömda att gå i samma fotspår som sina föräldrar.
Senare decennier har diskussioner om det sociala arvet successivt kommit att ersättas med diskussioner om det biologiska arvet. Ännu lite senare har den en gång så infekterade frågan om arv eller miljö kommit att besvaras med arv och miljö. Vi har de gener vi har, men förutsättningarna runt omkring kan påverka allt från sjuklighet till livsvillkor. Positivt såväl som negativt.
Det är känt sedan tidigare att arbetslöshet och socialbidragsberoende går i arv. Därför torde ingen bli särskilt förvånad över slutsatserna i granskningen av långtidssjukskrivning och ärftlighet. Det är Inspektionen för socialförsäkringen som gått in i registren från 80-talet och tittat på föräldrar som varit förtidspensionerade eller sjukskrivna mer än tre veckor, och sedan ungefär 20 år senare tittat på samma parametrar hos deras barn.
Och sambandet är glasklart. Ju mer sjukfrånvarande föräldrarna varit, desto mer sjukfrånvarande är barnen. Vad det beror på framgår inte av rapporten. Vissa sjukdomar är ärftliga, men det kan knappast förklara allt. Det finns ingen gen för vare sig arbetslöshet eller socialbidragsberoende och ändå ärvs det inom familjer.
Det är klart att det finns en social aspekt som åtminstone till en del orsakar att livsmönster går i arv. Sedan kan man i evinnerlighet tvista om hur stor den är. Men viktigare är att fundera över vad man kan göra åt den.
För det är bara att konstatera: Det klassamhälle som Socialdemokraterna ägnat mer än halva 1900-talet åt att framgångsrikt bekämpa har återuppstått. Från 1950-talet och framåt har klassresenärerna varit många och resorna emellanåt gått riktigt långt. Några har nått ända till Rosenbad, Arvfurstens palats, FN-skrapan eller till någon åtråvärd vd-stol. Skomakarbarnet har inte längre behövt förbli vid sin läst. Hen kunde precis som akademikerbarnet läsa vidare.
Det betyder inte att förutsättningarna är lika för alla. Snarare att trösklarna för en växande skara blivit överkomliga. Samtidigt som de vuxit för en ny grupp.
Konsekvenserna av det sociala arvet är sannolikt mindre mellan arbetarhem och tjänstemannahem än det är mellan hem där föräldrarna arbetar respektive inte arbetar. Det utanförskapsbegrepp som regeringen Reinfeldt myntat äger sin relevans. Att inte ha ett arbete att gå till, att inte kunna försörja sig själv och sina barn, påverkar en hel familj. Och den efterkommande generationen.
Därför är reformeringen av sjukförsäkringen – trots sina brister – i grunden rättänkt. Att varannan kommer tillbaka i sjukförsäkringen efter en vända på Arbetsförmedlingen betyder att varannan inte gör det och det är personer som i det gamla systemet i huvudsak skulle ha förtidspensionerats (DN 29/3).
De nya Moderaterna, som ogenerat lagt beslag på socialdemokratiska honnörsord, skulle faktiskt med dessa siffror också kunna göra anspråk på klasskampsstriden. Här handlar det om att bryta det sociala arvet. Att ge barn möjlighet att se sina föräldrar kliva upp på morgen och gå till jobb, undervisning eller någon annan aktivitet, för att själva så småningom få bättre förutsättningar att hitta ett jobb att gå till.
Den klasskampen tycks ha gått det rödgröna fältet förbi. På den planhalvan handlar det mer om att föräldrar bör få en bättre ersättning för att fortsätta kunna vara hemma – gärna utan någon tidsgräns alls.
Tänk om Stefan Jarl kunde göra en film om det.