Moderaterna borde byta perspektiv. Frågan om öppen redovisning av privata partibidrag handlar inte främst om deras egen kassa utan om demokratins bästa.
Pengar är inte allt. Trots en välfylld kampanjkassa förlorade jasidan 2003 års folkomröstning om euron. Att Centerpartiet efter försäljningen av sina dagstidningar 2005 är Sveriges rikaste parti satte heller inga tydliga spår i höstens riksdagsval.
Men även om pengar inte med automatik ger politisk framgång är en välfylld kassa ofta till hjälp. En personvalskampanj är svår att bedriva utan en marknadsföringsbudget. För partierna har tevereklam öppnat nya möjligheter. Det kan vara en effektiv kanal för att snabbt nå en masspublik med just det budskap som partiet självt vill få ut. Och det kräver stora resurser.
I de senaste årens debatt om pengarnas roll i politiken har Moderaterna stått i centrum. Delvis beror det på att de nya Moderaterna lyckats locka till sig större privata bidrag än andra partier. Huvudorsaken har dock varit en annan: att de vägrat att redovisa vilka de stora bidragsgivarna är och att de motsatt sig lagstiftning om öppen redovisning.
Som DN i går skrev på nyhetsplats har partibidragen nu aktualiserats av motioner från oppositionspartierna. Enligt den kristdemokratiske ledamoten av konstitutionsutskottet Tuve Skånberg har hans parti bytt fot i frågan och anslutit sig till Folkpartiets och Centerns linje att det krävs lagstiftning. Därmed har Moderaterna satts under press.
Det som kan kännas som ett nederlag om blicken är fästad på den egna partikassan, behöver dock inte vara det. Moderaterna borde vidga perspektivet och inse att även de själva har mycket att vinna på lagstiftning. Frågan handlar ju inte bara om dem utan om alla partier och ytterst om vår politiska kultur.
Sverige har länge varit relativt förskonat från korruption – men inte i så hög grad som vi själva trott. Mutskandalen i Göteborg blottlade inte främst enskilda personers dåliga moral. De täta banden mellan företagsrepresentanter och kommunala tjänstemän utgjorde en integrerad del av en korruptionskultur.
Även partiernas bild av sitt eget förhållande till pengar har varit idealiserad. De har sett sig som delar av ett Folkrörelse-Sverige: Engagerade medborgare sluter sig samman och verkar gemensamt för det de tror på. Och där människor har föreningsfrihet har de också frihet att ekonomiskt stödja de rörelser vars värderingar de delar.
Inte minst Socialdemokraterna har odlat en sådan självbild och därför tillbakavisat all kritik mot sitt ekonomiska beroende av LO. Men för ett parti som under många decennier växte samman med staten var det inte rimligt att se LO-pengarna bara som en fråga om medborgerligt engagemang. Dessutom har den fulla omfattningen av stödet inte redovisats öppet.
Med tiden har pengarna i politiken blivit problematiska på nya sätt. Väljarnas minskade partitrohet och allt större ombytlighet har gjort demokratin mer lättmanipulerad. De som har pengar och är beredda att satsa dem på ett politiskt parti har i dag större möjligheter än någonsin tidigare att få utdelning på sin insats.
Sverigedemokraternas framgångar är delvis en frukt av långsiktigt organisatoriskt arbete. Att partiet fått stora hemliga bidrag har dock underlättat. Junilistans och Piratpartiets framgångar i EU-valen är andra exempel på hur tröskeln för utmanare sänkts.
Medborgarna har rätt att få veta vilka finansiärer som står bakom sådana rörelser. Att det är möjligt att bilda nya partier är i sig positivt. Men när de kan segla in i de folkvalda församlingarna utan att öppet behöva redovisa var de fått sina pengar ifrån blir demokratin sårbar.