Regeringen tar emot smäll efter smäll i debatten om sjukförsäkringen. Om alliansen vill bli omvald måste statsministern på allvar förklara och försvara de borgerligas politik.
Om man skulle fråga tittarna vem som vann söndagens sjukskrivningsdebatt i SVT:s Agenda skulle svaret sannolikt bli Mona Sahlin (S). Den andra duellanten, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, saknar Sahlins lyskraft, rutin och politiska begåvning. Till det ska läggas att socialförsäkringsministern har att försvara en omfattande reformering av sjukförsäkringen och det bland ett folk som ogillar förändring lika mycket som det gillar trygghetssystemen.
De nya Moderaterna blev nya när de insåg att det inte går att vinna val genom att utmana rådande välfärdsmodell. Kanske är det samma sak med sjukförsäkringen.
Alla politiska partier har under många år varit överens om att något måste göras – men ingen har velat göra det. När så någon gör det går hela det systembevarande Sverige i gång. Få minns det som varit, ett utslagningssystem där hundratusentals puttades ut från arbetsmarknaden, till en tillvaro som förtidspensionär med låg ersättning, hög sjuklighet och för tidig död som konsekvens.
Fredrik Reinfeldt har säkert rätt när han i måndagens Eko förklarade att en anledning till att Moderaterna och regeringen fick så dåliga siffror i SCB:s väljarbarometer var förändringarna i sjukförsäkringen. Kanske går det i Sverige inte att vinna val och reformera trygghetssystemen. Det vore i så fall oerhört dystert, eftersom systemen riskerar att vittra sönder inifrån om inget görs.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har stått enade i sin kritik av socialförsäkringsministern. Motståndet har varit unisont. Så unisont och så populärt att de aldrig riktigt behövt redovisa sitt eget alternativ till det som nu sker.
En sak har alla tre från det rödgröna laget stått fast vid: att gå tillbaka till det som varit är inget alternativ. Så vart vill de då gå? Om detta vet vi föga. Vi vet att Miljöpartiet vill ha ett slags grundförsäkring, där man inte skiljer på arbetslösa och sjukskrivna, och där ersättningen är låg. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har å sin sida för vana att strida för höga, inkomstrelaterade ersättningsnivåer.
I SVT:s Agenda visade Mona Sahlin att hon hellre pratar om regeringens politik än det egna alternativet. Hon lovade att ”förändra” sjukreglerna om de rödgröna vinner valet, men hur blev aldrig riktigt klart. Socialdemokraternas partiledare ville in i det längsta inte svara på frågan om tidsgränser eller inte, men samlade sig sedan runt ett par punkter där hon hävdade att oppositionen var ening.
Det lät så här: ingen tidsgräns, rehabilitering, höjd ersättning och att ”människor har sjukförsäkring för att de är sjuka”. Vilket är ungefär som det var förr.
Ett problem har varit skillnaden i ersättningsnivå för sjukfrånvaro respektive arbetslöshet. Den som hade värk och saknade ett jobb hade allt att tjäna på att definiera huvudproblemet som sjukdom och inte som arbetslöshet. Denna felkonstruktion har avspeglats i statistik från regioner med hög arbetslöshet. Vänsteralliansen vill med höjda ersättningsnivåer göra det relativt sett ännu svårare att vara arbetslös än sjukskriven. Det kommer inte att minska sjuktalen.
Mona Sahlin är populistisk när hon å ena sidan kritiserar det system som varit och berömmer sig för att ha minskat sjukfrånvaron under slutet av Socialdemokraternas mandatperiod och å andra sidan hävdar att människor som är sjukskrivna är det för att de är sjuka.
Sahlin vet förstås att det inte fanns några medicinska förklaringar till att sjukfrånvaron fördubblades under några år, lika lite som det finns några medicinska förklaringar till att den nästan halverades senare. System och attityder påverkar. Det handlar inte om fusk utan om människors tolerans för lidande, vilka smärtor som hör livet till respektive vad man behöver vara hemma för.
Det vet Mona Sahlin. Hon bara väljer att inte låtsas om det.