Tror vi på jämlikheten, på att alla ska ha lika chanser, måste mer göras när barnen är små. Det är då de är mest sårbara och stödet kan göra störst nytta.
Varje land har sina myter. I USA finns den amerikanska drömmen om att alla kan uppnå ett bättre, rikare och lyckligare liv.
I Sverige tror vi också på allas lika möjligheter. Men här ligger betoningen mindre på möjligheterna att klättra på den sociala stegen än på föreställningen att vårt samhälle är ovanligt modernt och förnuftigt. Här är alla väl omhändertagna och utifrån denna goda, jämlika grund har vi alla möjligheter till ett gott liv.
Naturligtvis ser verkligheten annorlunda ut. OECD har granskat olika länders insatser för att ge barnen en god start i livet. I den rapporten ”Doing better for children”, som presenterades i veckan, konstateras att tron att USA har hög social rörlighet medan Europa med dess gamla klasstrukturer konserverar ojämlikheter inte riktigt stämmer.
I studien granskas sambandet mellan föräldrars inkomst och den inkomst som deras barn får som vuxna. USA utmärker sig tillsammans med Italien och Storbritannien som länder med starkt samband mellan föräldrars och barns inkomster. De som föds in i en familj med viss inkomstnivå har där alltså hög sannolikhet att själv hamna på samma nivå. De sociala skillnaderna består från generation till generation.
I andra änden av skalan finns dels de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland, dels de anglosaxiska länderna Australien och Kanada. Där är den ekonomiska rörligheten störst.
Sverige ligger inte så långt ifrån den rörliga gruppen. Men jämfört med övriga Norden har vi lägre socioekonomisk rörlighet. Sverige är, konstaterar rapportförfattarna, mindre egalitärt än förväntat.
Någon förklaring till att Sverige när det gäller inkomströrlighet framstår som ett mindre jämlikt samhälle än våra nordiska grannländer ges inte i OECD-studien. Däremot framgår av rapporten att jämställdhet, något i sig mycket positivt, kan ha den negativa bieffekten att den social rörligheten minskar.
Sambandet ser ut här: I mer jämställda länder, där kvinnor utbildar sig och yrkesarbetar i lika hög grad som män, ökar sannolikheten att människor gifter sig med någon på ungefär samma socioekonomiska nivå som de själva. Barnen får därmed ett mer homogent socialt arv.
Med ökad jämställdhet följer också att männen blir mer delaktiga i barnens uppfostran och överför mer socialt kapital till dem. Redan privilegierade barn kan på så sätt få ännu större fördelar.
Den viktigaste policyslutsatsen i OECD-rapporten är att insatser för att utjämna skillnader bör sättas in tidigt. Ju längre man väntar, desto svårare blir det att bryta destruktiva mönster.
Lägger man, som OECD gör i rapporten, samman alla utgifter har Sverige redan i utgångsläget bättre balans än de flesta. Både föräldraförsäkringen och satsningarna på förskola ger oss en tidig tyngdpunkt i våra investeringar i barnen.
Den svenska skolpolitiken har på senare år dessutom fått en starkare betoning på uppföljning av vad eleverna lärt sig så att de som halkat efter kan ges stöd. Detta är bra. Men för att nå goda resultat krävs ett både bredare och mer systematiskt arbete med att stödja elever som börjat få problem – i synnerhet dem som har svagt stöd hemifrån.
DN