I går åtalades den förre polischefen Göran Lindberg på 23 punkter i det uppmärksammade sexbrottsmålet. Åklagaren Håkan Roswall har valt att sekretessbelägga hela förundersökningen och meddelat att han inte tänker svara på frågor från journalister under rättegången som inleds i nästa vecka. Är det rimligt? Är det rättssäkert?

Med rättssäkerhet menas ofta att ingen oskyldig ska dömas, att det är bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig sitter i fängelse och att rättsreglerna måste vara förutsägbara. Insyn och offentlighet är en förutsättning för att säkra detta.

Men det finns också andra mått på en fungerande rättsstat. En domstol som friar alla är knappast höjden av rättssäkerhet. Skyldiga måste kunna ställas inför rätta och – om bevisningen räcker – ­fällas. För att det ska vara möjligt krävs ofta en målsägande som orkar följa med hela vägen till domstolen. Och då kan omvänt begränsningar i insynen och ­offentligheten vara en förutsättning.

Här finns konflikten. I detta mål liksom i så gott som alla sexualmål. Och i detta avseende är målet mot Göran Lindberg inte märkligare än något annat. I sexualmål och i mål med minderåriga är sekretess regel – inte undantag. I målet mot Göran Lindberg finns både och.

Vissa menar att man hade kunnat anonymisera den flera tusen sidor långa förundersökningen. Och det hade man förstås kunnat tänka sig rent principiellt, men knappast praktiskt. Det handlar inte bara om att byta ut namn mot A, B och C utan om att förändra en rad förhållanden i flickornas berättelser som gör att de kan identifieras av människor i sin närhet. Att ett åklagarämbete som redan nu har svårt att klara av bördan ska åläggas att sekretesspröva varenda mening är ingen rimlig användning av åklagarresurser. Gårdagens detaljrika stämningsansökan och den kommande domen är båda offentliga dokument där press och allmänhet kan reagera om det verkar finnas någon uppseendeväckande obalans mellan de gärningar som beskrivs och det straff som utdöms.

Till en god rättprocess hör rimligtvis också att en åklagare ges möjlighet att arbeta med sitt mål under rättegången. Att hon eller han ges tid och möjlighet att förbereda slutpläderingen. En åklagare som samtidigt är fullt tillgänglig för medierna torde i de medialt mest uppmärksammade fallen ha svårt att klara båda uppgifterna.

Men att som Håkan Roswall göra sig helt oanträffbar och att heller inte hänvisa till någon annan är ingen försvarbar lösning. Allmänheten kan säkert ­acceptera sekretessen kring förunder­sökningen och den kommande rättegången, och förstå att den finns för att skydda kvinnorna – och i förlängningen rättssamhället. Men just därför finns än större anledning att dela med sig av det som borde vara offentligt och det som är av stort allmän­intresse. Dit hör hur en före detta läns­polismästare eventuellt utnyttjat sin ­position och fått kvinnorna att inte anmäla, hur han själv, offentligt inramad av bilden som kvinnornas riddare, kunnat fortsätta att begå sina övergrepp. Detta handlar om makt, maktutövning och maktmissbruk och är definitivt en ange­lägenhet bortom sensationsjournalistik.

Det en stressad åklagare hade kunnat göra är att under själva rättegången hålla kortare genomgångar med den samlade pressen. Det torde ta mindre tid än att avvisa alla journalister var och en.

Och om av något skäl detta skulle vara omöjligt så får åklagarmyndigheten helt enkelt utse någon annan att svara på frågor, ungefär som polisen gör. Det är ingen bra lösning, men den är bättre än kompakt tystnad. Hos Riksåklagaren finns en informationsenhet. Genant nog är det ingen som svarar och heller ingen som ringer tillbaka förrän många timmar senare när DN försöker komma i kontakt. Och då är beskedet att det inte finns något besked om hur pressens rättmätiga behov av information ska tillgodoses under rättegången.

Om åklagarmyndigheten inte kan använda sin informationsverksamhet som en länk mellan åklagare, allmänhet och press, är det svårt att se något skäl att ha en.