I vilken mån den politiska omgivningen stärkt dagens folkpartister är oklart. Klart är däremot att det var en ordförande med både pondus och idéer som äntrade talarstolen vid landsmötets första dag i Karlstad i går.
I en tid av eurokris höll Jan Björklund ett brandtal för Europasamarbetet. I en tid när främlingsfientliga partier – och idéer – är på frammarsch i Europa såväl som i Sverige rev folkpartiledaren ned applåder för sina formuleringar om större rörlighet i världen.
Jan Björklund började sitt tal i Somalia och i biståndspolitiken. Bara det vittnar om självförtroende.
Därutöver avhandlades jämställdhet, människohandel, ekonomi, skola och arbetsmarknad – även de ämnena mer utifrån idéer än konkreta politiska förslag.
I en tid när Moderaternas enda idé tycks handla om jobbskatteavdrag är det befriande med framtidsresonemang som går både längre och djupare. Jan Björklund ser fem områden som behöver reformeras.
Han vill ha en ny skattereform, fortfarande med en progressiv skattesats, men med ”lagom” som riktmärke. EU-samarbetet ska stärkas och på sikt ska Sverige bli medlem i valutaunionen fullt ut. Folkpartiledaren vill därtill ha en ny utbildningspolitik, nya kärnkraftverk och en ny arbetsmarknad.
Den som läser motionerna till landsmötet inser att många av ombuden vill samma sak. Idéerna om en reformerad arbetsmarknad är i många stycken radikala, för att inte säga utopiska, i ett Sverige där makten i hög grad ligger hos arbetsmarknadens parter.
Folkpartiledaren har säkert rätt i att höga ingångslöner är en förklaring till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Men att kunna göra något åt det är en annan sak. Las-läget – som många av motionärerna vill lätta upp – ter sig också tämligen låst.
Så gott som hela arbetsmarknadsavsnittet torde vara ett rött skynke för LO. På motsvarande sätt kan man gissa att Sverigedemokraterna skulle vrida sig i plågor över motionerna om migration, asyl och integration. Här är det ingen av motionsskrivarna som vill minska, försvåra eller begränsa dagens möjligheter att få stanna i Sverige. Folkpartisterna går i motsatt riktning.
I Karlstad samlas således ett Folkparti som efter lite irrfärder bland språktest hittat tillbaka till sina liberala rötter. I en tid när även tongivande socialdemokrater funderar över om man kan villkora medborgarskap är den fråga man måste ställa om det går att vinna väljarsympatier på Folkpartiets val.
Svaret är ingalunda självklart. Men möjligen ger det nyligen genomförda valet i Danmark en vink. Där skrällde de två partierna, Enhedslistan och Radikale venstre, som konsekvent hållit främlingsfientligheten på en armlängds avstånd.
Det brukar sägas att ett främlingsfientligt parti som vinner en plats i parlamentet påverkar dubbelt. Dels genom sin egen politik, dels genom partiets påverkan på andra. Det är i detta sistnämnda den egentliga faran med Sverigedemokraterna ligger. SD är i nuläget för litet för att ge några direkta, stora politiska avtryck.
Just på grund av smittorisken finns skäl för alla partier att fundera över vad det är man vill i stället för att gå mot det som uppfattas som något slags majoritetsnorm.