Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tillfällig smärtlindring

Det bästa man kan säga om eurotoppmötets uppgörelse på torsdagsmorgonen är att den var ett steg på vägen. Tyvärr är invändningen att EU-ledarna löste alla problem utom hur allt ska gå till och var pengarna ska komma ifrån.

Förstärkningen av bankerna ser mest handfast ut. Grekland var svårast att komma överens om. Och räddningsfonden som ska skydda övriga skuldländer är en enda dimslöja.

Europas största banker tvingas att öka kapitaltäckningen, ett mått på risknivån, från 4 till 9 procent. De har fram till sommaren på sig. För att undvika att de smiter undan genom att krympa tillgångarna är beloppet som ska skjutas till fastställt. Beslutet ger finanssektorn bättre motståndskraft, samtidigt som en kreditåtstramning bör kunna undvikas.

Totalsumman 106 miljarder euro för rekapitalisering av bankerna reser ändå frågetecken. Nästan hälften är redan täckt av olika länders räddningspaket. EU:s stresstester har tidigare konsekvent underskattat bankernas brister, och IMF tror att det behövs 200 miljarder.

Greklands statsskuld var i rasande fart på väg mot 180 procent av BNP, men ska nu enligt toppmötet tryckas ned till 120 procent inom tio år. De privata investerarnas fordringar skrivs ned med hälften, efter sega förhandlingar.

Som tack för hjälpen ställer euroländerna upp med 30 miljarder euro när obligationerna byts ut. Marknadsvärdet på grekiska statspapper är i dag under 50 procent av det nominella, så de privata aktörernas uppoffring är inte överdriven. Ingen vet ändå hur många som accepterar.

Frånsett detta återstår en myriad svårigheter för Grekland. Regeringen har utlovat privatiseringar på 50 miljarder euro men har knappt börjat, och inga orakel har sagt hur köpare ska hittas. Det nya avtalet lägger ytterligare 15 miljarder på betinget, vilket med förlov sagt låter optimistiskt.

Grekernas acceptans för de oändliga sparpaketen är redan på upphällning­en. Anställda på skatteverket maskar i protest i stället för att effektivisera uppbörden. Ändå måste den offentliga sektorn hårdbantas och det senaste decenniets väldiga löneökningar rullas tillbaka ytterligare.

Tyskland vill ersätta EU:s regelbundna inspektionsresor med permanent närvaro i Aten av budgetkontrollanter. Det innebär ett slags förmyndarskap som redan väckt ont blod i Grekland.

Hur det mycket större Italien ska botas är nästa mysterium. Där finns ett starkt näringsliv och en hygglig lokal administration, men däremellan en statlig koloss genomsyrad av byråkrati och korruption. Skulderna är 120 procent av BNP, och landet har haft eurozonens lägsta tillväxt i tio år. Ekonomin dras ned av en djup politisk kris. Regeringen Berlusconi har åter avkrävts strukturreformer som den aldrig ens försökt leverera.

Toppmötets svajigaste resultat gäller dock räddningsfonden EFSF, som ska skydda övriga skuldstater från grekisk smitta. Förutom det redan intecknade finns nu 250 miljarder euro att tillgå. I juli flerfaldigades uppgifterna, men Tysklands regering har lovat väljarna att inte höja skattebetalarnas insats.

Dilemmats så kallade lösning är att låta EFSF garantera en viss procent av exempelvis nya italienska obligationslån. Dessutom ska hugade investerare från Kina till Norge lockas att satsa sina överskott. Vips blir fondens ”effekt” fyra fem gånger större. Detaljerna tar, föga förvånande, veckor att reda ut. Konstruktionen är i bästa fall ett teoretiskt försök, i sämsta fall ett nytt risktyngt finansinstrument.

Europeiska centralbanken, ECB, håller redan i dag medlemsländernas banker med obegränsad likviditet. Man äger en försvarlig mängd grekiska statsobligationer och lovar fortsätta köpa italienska och spanska. I bakfickan har centralbanken möjligheten att sänka räntan för att puffa på den europeiska konjunkuren. Däremot hindrar EU:s fördrag ECB från att bli den verkliga centralbank den sannolikt måste bli.

På mindre än två år har eurokrisen varit temat för åtminstone 17 toppmöten. Fler blir det.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.