Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tillväxt är boten

Populister poserar för kameran.
Populister poserar för kameran. Foto: Per Larsson / TT

Det finns inget annat val där fler partier tävlar om väljarnas gunst än det som hålls i EU denna vecka. Vinnarna, när de sista vallokalerna stänger sent söndag kväll, väntas bli de som lyckats snärja missnöjesrösterna.

Ytterlighetspartierna till höger och till vänster skyller samhällets problem på Bryssel. Där sägs flitens lampa lysa årets alla dagar hos de namnlösa byråkrater som arbetar för att uppfylla förbundskansler Angela Merkels ingivelser. Lika ofta riktas ilskan mot invandrarna och andra minoriteter. Bland syndabockarna återfinns även bankerna, ibland marknaden i allmänhet.

Att främlingsfientliga och populistiska budskap vinner gehör och förtroendet för EU:s institutioner sjunker sägs av många vara ett misslyckande med rötter i Bryssel. Det är inte hela sanningen.

Om man ska vara noggrann riktas inte väljarnas vrede främst mot EU-eliten. Visserligen har EU-kommis­sionen, Europeiska centralbanken och Europaparlamentet inte gått fria från det glödande missnöje som setts sedan den ekonomiska krisen bröt ut och en alltför nitisk åtstramningspolitik fått styra. I år tenderar fler väljare än någonsin också att misstro parlamentet, visar mätningarna.

Men på frågan ”Vem hanterar krisen bäst?” svarar ändå fler EU än den nationella makten. Hos fransmännen är EU:s förtroende i denna fråga dubbelt så högt som det för president Hollandes vänsterkabinett. Samma mönster ses i krisländer som Italien, Spanien och Portugal.

Om populisternas frammarsch ska beskrivas som symtom på en trovärdighetssjuka, är det i mycket en gemensam europeisk åkomma snarare än enbart en EU-kris eller en eurokris. Häpnadsväckande få vill lämna eurosamarbetet, trots ett till synes högt pris för den gemensamma valutan.

Det visar hur stadigt EU-samarbetet är. Europas länder har förvisso misslyckats med att bygga en fulländad demokratisk maskin; det är ingen konst att finna fel och peka på motsägelser i EU. Men unionen har ändå skapat en varaktig struktur för att lösa gemensamma problem. Och jo, det största är alltjämt ekonomin.

26 miljoner EU-medborgare går i år arbetslösa. Ekonomiernas produktivitet, som när den stiger gör att löner kan öka och människor dra nytta av nya möjligheter, har länge legat still.

Det startas för få företag. Bankerna, som ska förse växande företag och nya entreprenörer med kapital, går på tomgång. Pengar samlas i stället på hög eller söker sig till sovande tillgångar och bubbelbenägna fastighetsmarknader.

Alldeles för lite investeras i forskning och ny infrastruktur. Den högre utbildningen i Europa riskerar att halka efter universiteten på andra kontinenter.

Ett recept för att pressa tillbaka missnöjet och främlingsfientligheten och stärka tilltron till politiken är att blåsa liv i dessa frågor. Därför behöver Europaparlamentets arbete under den kommande mandatperioden handla om tillväxtreformer.

I de flesta ekonomiska frågor går tydliga skiljelinjer mellan partierna. Social­demokraterna går till val på att bifoga ett socialt kontrakt till EU:s fördrag som skulle förmå unionens domare att i fler fall gå på fackens linje i tvister kring till exempel den fria rörligheten.

Snarare borde parlamentarikernas bränsle slösas på att göra EU:s gemensamma marknad mer gemensam och den fria rörligheten ännu friare. Det finns en anledning till att nya teknikjättar växer fram i USA snarare än ­i EU.

Den gröna gruppen i Europaparlamentet, där Miljöpartiet ingår, driver en hård kamp mot det frihandelsavtal som förhandlas mellan EU och USA. Avtalet skulle om det blev verklighet fungera som en spark i baken på ekonomierna, men riskerar att stoppas av parlamentets frihandelskritiska flanker.

EU har just sjösatt ett nytt utbildningsprogram, Erasmus plus. Parlamentarikerna måste verka för att det blir mer framgångsrikt än föregångaren, som häromåret drabbades av ett akut avbrott i samband med ett budgetgräl i parlamentet. I valrörelsen har inte många talat om det, eller om hur den stora forskningsbudget som EU förfogar över ska styras och stärkas.

Europaparlamentet kan inte göra hela skillnaden, men de kandidater vi skickar till Bryssel och Strasbourg måste se som sin uppgift att hjälpa Europas ekonomier att komma på fötter.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.