Den borgerliga alliansen har ställt sig bakom en av Kristdemokraternas hjärtefrågor. Det handlar om det lagförslag som nyligen överlämnades till lagrådet för prövning. Propositionen syftar till en bättre äldreomsorg i Sverige men innehåller tyvärr en hel del snömos.

Huvudförslaget är att en särskild så kallad nationell värdegrund ska skrivas in i socialtjänstlagen. Där ska det slås fast att äldre ska leva ett ”värdigt liv” och ”känna välbefinnande”. Dessutom vill regeringen att landstingen ska upprätta lokala så kallade ”värdighetsgarantier”. Det är välmenande men till intet förpliktande ord. Vackra och allmänna fraser som inte kan förändra vården av de äldre till det bättre i Sverige.

Idén komnmer från den så kallade värdighetsutredningen, som presenterades 2008. Utredningen fick förödande kritik från tunga remissinsatser. Socialstyrelsen avstyrkte och varnade för ”dubbelreglering” eftersom socialtjänstlagen redan innehåller skrivningar om övergripande mål. Dessutom tyckte inte Socialstyrelsen att ordet ”garanti” ska användas när det är oklart vad garantin gäller.

Sveriges Kommuner och landsting, SKL, skrev också ett mycket kritiskt remissvar. I SKL:s styrelse var det enbart Kristdemokraternas företrädare som förespråkade en nationell värdegrund. Övriga varnade för begreppsförvirring och avstyrkte förslaget.

Det är med andra ord Kristdemokraterna som har drivit – och fått igenom – idén.

Folkhälsominister Maria Larsson tycker att det är ”historiskt” att en nationell värdgrund håller på att bli verklighet i Sverige. Att övriga regeringspartier har gett upp sitt motstånd beror sannolikt på att allianspartierna bjuder varandra på sådant som kan framställas som framgångar inför det stundande valet. Dessutom är förslaget så allmänt och så otydligt att det kanske inte anses kunna ställa till med särskilt mycket skada.

Men ord har betydelse. Reglerna för offentlig verksamhet bör vara så tydliga att alla kan beripa vilken rätt och vilka skyldigheter varje medborgare har. Ord som värdegrund och garanti måste betyda någonting konkret, annars urholkas de.

Det handlar i grunden om inställningen till hur staten ska styra. Att personalen vid enskilda äldreboenden diskuterar vilka principer och värderingar som ska genomstyra arbetet är förstås bara bra. Om en värdegrund innebär någonting för hur maten serveras till de äldre, hur deras personliga hygien sköts och hur ofta de får komma ut är det inte tomma ord. Då kan det vara ett viktigt dokument.

Att kommuner och landsting satsar på kunskap, kompetens och utveckling för alla som arbetar i äldreomsorgen är också nödvändigt. Men en luddig nationell värdegrund ändrar inte mycket.

Regeringen vill avsätta 80 miljoner kronor årligen för att, som det heter, implementera värdegrunden i äldreomsorgen. Det finns tyvärr en uppenbar risk att dessa pengar framförallt kommer att sysselsätta alla som arbetar i äldreomsorgsbyråkratin. Det kommer att ordnas konferenser och tryckas handlingsplaner och informationsmaterial. Det kommer att användas ännu fler vackra ord. Men för en verklig förbättring av äldreomsorgen krävs något annat.

Det bästa sättet att öka välbefinnandet vore att öka valfriheten, på alla plan. Äldre människor är fortfarande allt för beroende av biståndshandläggarnas ibland godtyckliga beslut. Människor måste få störe möjlighet att välja var de vill bo och kunna bestämma mer under den sista perioden i livet. En sådan grundläggande princip skulle behövas för äldreomsorgen i Sverige.

DN 31/1 2010