Frågorna hopar sig om hur Usama bin Ladin kunde gömma sig så länge. Dessvärre finns det många fler skäl till oro över landet Pakistan.
Usama bin Ladin bodde i trevåningsvillan i åratal innan amerikanerna hittade honom. Huset, pampigare än alla andra i grannskapet, omgavs av säkerhetsvakter och flera meter höga murar med taggtråd. Och Abbottabad, några mil från huvudstaden Islamabad, är ett viktigt militärt centrum.
Militärens och säkerhetstjänsten ISI:s tentakler når överallt i Pakistan. Det är de enda riktigt fungerande samhällsinstitutionerna. Att ingen där skulle ha känt till var världens mest eftersökte terrorist befann sig är osannolikt. Frågan blir snarare varför Usama bin Ladin åtnjöt sådan gästfrihet.
Sedan självständigheten 1947 har militärkupper avlöst varandra, och det hotet har alltid hängt över de civila regeringarna. Pakistans politiker har å sin sida varit en sorglig samling. Två närmast feodala klaner, Bhutto och Sharif, har turats om vid makten när armén retirerat. Båda har varit likgiltiga för folkliga behov och utveckling av landet. Infrastrukturen är ett skämt, skolsystemet en skandal och korruptionen legio. Knappt någon, särskilt inte de rika, betalar skatt.
Men Pakistan ligger där det ligger, i en region där stormakter alltid har tävlat om utrymme. De senaste decenniernas krig i Afghanistan, mot den sovjetiska ockupationen och mot talibanerna, har gett Pakistan en nyckelroll.
Militären har samtidigt haft en pervers låsning vid Indien och den omstridda delstaten Kashmir. Pakistan byggde kärnvapen i stället för att attackera analfabetismen. Den avgrundsdjupa misstron mot grannen Indien har också präglat synen på Afghanistan; för Pakistan har det viktigaste varit att grannen i norr inte hamnar under indiskt inflytande.
Pakistan och USA stödde gemensamt det afghanska motståndet mot Sovjet på 80-talet, men ISI fortsatte med att finansiera talibanerna. Tusentals afghanska krigare kunde senare användas i Kashmir. Och Pakistans militärer och agenter har behållit banden med både talibaner och diverse islamistiska extremister.
Pusslet kompliceras av olika pakistanska fraktioner med motstridiga intressen. En del inser vikten av kampen mot terrorismen, och armén genomför halvhjärtade offensiver mot inhemska talibaner och militanta element. Andra avskyr samarbetet med USA, en avspegling av de antivästliga stämningar som har blivit allt vanligare. I den ekvationen var även Usama bin Ladin en del.
I februari greps en amerikan i Lahore efter att ha skjutit ihjäl två rånare. Mannen var knuten till CIA, och fallet ledde till en öppen konflikt om USA:s underrättelseaktiviteter i landet. Ofta utbryter gräl om de amerikanska attackerna med drönare, obemannade flygplan, mot misstänkta terrorister. Å andra sidan får USA information om målen av pakistanierna.
Nyligen mördades en minister och en guvernör av extremister. De senaste fyra åren har 30.000 människor dödats i Pakistan av politiskt eller religiöst färgat våld.
Den politiska krisen i Pakistan skuggas av en ekonomisk. IMF ställer krav för de mångmiljardlån Pakistan är beroende av, men regeringen misslyckas ständigt med att uppfylla dem. Osäkerheten skrämmer utländska investerare.
Kongressledamöter i USA undrar nu hur vettig miljardrullningen till en så opålitlig allierad är. Afghaner oroar sig samtidigt för om intresset för regionen kvarstår när bin Ladin är död.
Det är inte lätt att stödja länder som synes så ovilliga och oförmögna att hjälpa sig själva som Pakistan. Men omvärlden är fortfarande beroende av pakistanska framsteg för att kunna andas lugnare. Hur biståndet ska se ut måste diskuteras noggrant, men det får inte upphöra.