Den som tror att förslaget från Missbruksutredningen om att landstingen ska ta över kommunernas psykosociala behandlingsansvar för missbrukare är en byråkratisk detalj misstar sig grovt. Det ska snarare ses som en utredares självmordspromenad över ett ideologiskt minfält.

För i frågan om det är kommunen eller landstinget som ska ansvara för hela behandlingen – inklusive den psykosociala – ryms den halvsekellånga stridsfrågan om arv eller miljö. Ska alkoholism ses som en sjukdom som kan förklaras biokemiskt? Eller är det sociala orsaker som gör att Jeppe dricker?

Precis som vid nästan alla andra sjukdomar är svaret både och. Den som har anlag för att utveckla alkoholism gör det knappast om hon växer upp i Saudi­arabien. Samtidigt är det inte alla som upplever sociala svårigheter som tar till flaskan. Däremot finns åtskilliga som lever under goda förhållanden som ändå trillar dit.

När ett missbruk av låt säga heroin eller alkohol gått över i ett beroende måste man, om inte förr, tala om sjukdom. Därför är utredaren Gerhard Larssons idé om ett delvis ändrat huvudmannaskap viktigt. Det är ett sätt att professionalisera behandlingen. Människor med beroendesjukdomar har rätt till vård som ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet – inte utifrån enskilda socialsekreterares icke-evidensbaserade älsklingsidéer.

Men det saknas sannerligen heller inte fallgropar med ett ändrat huvudmannaskap. Det är kommunens medborgare som i form av inbrott och uppbrutna vindsförråd betalar priset av att en aktiv heroinist nekas behandling. Därför borde kommunen, i alla fall på mindre orter, känna ett tryck att göra något åt situationen. Om hela missbruksvården ska in i landstinget konkurrerar den med barnsjukvården och allt annat som politikerna – särskilt i valtider – brukar vilja satsa på. Småbarnsföräldrar är sannolikt en mer avgörande väljargrupp än hemlösa heroinister.

Risken finns också att någon som verkligen kostats på en finfin behandling skrivs ut till ett liv utan bostad och arbete – något som alltjämt ska vara kommunens ansvar. Detta vill Gerhard Larsson förhindra genom att lagfästa om kommunens ansvar att i fall som detta presentera en individuell handlingsplan inom 30 dagar.

Det är för övrigt mycket som Gerhard Larsson vill åstadkomma lagstiftningsvägen. Missbrukarna ska ges en vårdgaranti. De ska dessutom ges möjlighet att välja vård. Ett bra bemötande för alla tänker sig Gerhard Larsson också nå lagstiftningsvägen.

Inte minst det sistnämnda kan tyckas utopiskt och därför oförargligt. Av en helt annan kaliber är de förslag till lagstiftning utredaren skisserar för att hitta de missbrukare som ännu inte är kända av vård eller socialtjänst.

Den första frågan man kan ställa sig är hur rimligt det är att leta efter missbrukare i ett läge där man på många håll inte har behandling att erbjuda ens dem som bönar och ber om det.

Gerhard Larsson tycker att primärvården ska börja tråla efter missbruk. Han vill lagstiftningsvägen tvinga distriktsläkare att fråga den patient som söker för exempelvis halsfluss hur hon har det med alkohol och tabletter även om det inte har någon relevans för de symtom hon söker för. Detta liknar mer polisstat än välfärdsstat.

Till välfärden hör att hålla alla dörrar på glänt. Att ta emot den missbrukare som känner att nu är det nog – även om hon fått chansen tidigare. Att aldrig tro att det är för sent.

Att använda läkarauktoriteten för att hitta människor som inte bett om hjälp, inte vill ha hjälp, som inte ser något behov av hjälp, är något helt annat. Den som argumenterar i termer av att ändamålet helgar medlen kan lika gärna argumentera för att kortföretaget Visa ska skicka in uppgifter om vad deras kunder inhandlat på Systembolaget och krogen. Bevare oss för en sådan utveckling.