Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Trångmålets välsignelse

Foto: Magnus Bard

Stefan Löfven leder riksdagens största parti men är långt ifrån egen majoritet, väldigt långt. Huvudspåret är fortfarande att Socialdemokraterna ska bilda regering med Miljöpartiet. För att en sådan slimmad regering ska kunna regera krävs att ”alla bjuder till”, som Stefan Löfven formulerar det.

Under gårdagen var alliansledarna på visit hos S-ledaren. Alla sa ungefär samma sak. De vill inte sabba för Löfven, men lovar inte särskilt mycket mer än att överväga att göra upp i enskilda frågor. Något formaliserat samarbete är det inte tal om. Ansvaret ligger hos Stefan Löfven, inte hos dem som precis erkänt sig besegrade.

Allianspartierna avser att rösta på sin egen budget senare i höst. Söker sig Löfven till Jonas Sjöstedt för budgetstöd, finns risken att SD röstar på alliansens budget. Vad som då väntar är mycket oklart.

Låt oss ta några spekulativa jättekliv framåt i tiden, över budgetflopp och parlamentariskt kaos, tänkbar rege­ringskris och eventuellt nyval, ja ända fram till det scenario där Stefan Löfven återigen får uppdraget att bilda rege­ring. Han har insett att han är bakbunden av att i varje fråga behöva göra upp med Miljöpartiet innan han vänder sig till någon av övriga fem tänkbara samarbetspartner för stöd.

Därför består denna Löfvens andra regering enbart av Socialdemokraterna. Insikten om att han egentligen inte vann valet har äntligen sjunkit in på allvar. Han förstår att han inte har fått något särskilt mandat från väljarna att driva politiken vänsterut. Han är ödmjuk – så ödmjuk en socialdemokratisk statsminister kan vara – och söker stöd och samförståndslösningar där han kan, hos olika partier beroende på frågans art.

Alliansledarna å sin sida har hunnit slicka såren efter valnederlaget och är beredda att både ta ansvar och försöka använda det parlamentariska läget för att få igenom avsevärda portioner egen politik. De biter ihop och tänker att det kanske är bättre än fyra år där miljö- och vänsterpartister river ned allt vad alliansen byggde upp.

Ponera att det är här vi landar. Skulle inte en sådan modell omintetgöra den för demokratin helt nödvändiga oppositionspolitiken? Den som samlar en betydande del av riksdagens opposition och står för en genomtänkt och konsekvent kritik av regeringen, både dess ideologi och sakpolitik.

Ska Moderaterna göra upp med Löfven om försvars- och säkerhetspolitiken ena veckan för att nästföljande leverera svidande kritik mot Socialdemokraternas överenskommelse med Folkpartiet och Vänsterpartiet om taket i a-kassan? Ska Göran Hägglund ena dagen samarbeta om en skattesänkning för pensionärer för att nästa ställa sig upp och protestera när S, V, MP och FP inför en tredje pappamånad?

Kan det bli annat än en enda röra av gnäll, intriger och lojalitetskonflikter? Och vore det ens rimligt att Socialdemokraterna, som inte längre är något 40-procentsparti, åter gavs möjlighet att ensamma regera och därmed dominera politiken?

En sådan regering skulle dock knappast dominera, snarare få ta de allra hårdaste smällarna, tvingad till ständiga kompromisser och tvära undanmanövrer för att över huvud taget kunna styra.

Och oppositionspolitiken – den skulle faktiskt kunna vitaliseras och bli skarpare. Den svårundvikliga fällan är annars att kritiken blir urskillningslös: Allt som en regering gör är per definition dåligt. Varje åtgärd som inte på kronan stämmer överens med det egna förslaget är antingen alldeles otillräcklig eller ansvarslöst dyr. Regeringen beskylls för att smida ondskefulla planer på att störta landet i fördärvet. För regeringen blir kritiken irrelevant, för väljarna ytterligt förvirrande. Exemp­len är många och färska.

I en tid som präglas av politisk trängsel i mitten men med en debatt som utmålar enorma skillnader, vore det en lisa om tonläget skruvades ner ett par snäpp och blev mer sakpolitiskt inriktad. Oppositionspartierna skulle få vässa argumenten och utveckla politiken var för sig i de frågor där de verkligen skiljer sig från regeringen, men utan att för den skull karaktärsmörda statsministern eller måla verkligheten i nattsvarta färger.

Allianspartierna ska inte ”bjuda till” för att hjälpa Stefan Löfven. Det är sannerligen inte deras jobb. Men en period med socialdemokratisk minoritetsregering och blocköverskridande samarbeten skulle ge dem tid att hitta tillbaka till en egen identitet och profil innan det återigen kan vara dags att prata ihop sig. Så kunde också Jonas Sjöstedt hindras från att diktera villkoren för Löfvens budget. Det vore ingen liten sak.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.