Nej, det gick inte alldeles lysande när Socialdemokraterna presenterade sina ekonomiska visioner för Sverige på måndagens DN Debatt. Förslagen i all ära – men det var knappast smart att rubricera dem som en affärsplan. År 2012 går det inte många sekunder innan allehanda pirayor på sociala medier sätter tänderna i ordet och sliter det i stycken. ”Affärsplan” blev omedelbart det nya ”butler”.
Och nog inbjuder ordet till visst löje. Så vd Löfven och hans direktion har utarbetat en affärsplan, minsann? Vad ser de för win-win-situationer i det politiska businessklimatet? Vilka strategier finns i pipen, på vilka nyckelmarknader ska S-ledningsgruppen gå all in? Och framför allt – vad säger controller Pagrotsky om cashflowet nu när vi närmar oss Q4?
Men trots alla vidöppna satirdörrar är språkbruket värt att ta på allvar. Att de fyra ledande socialdemokraterna uttrycker sig i termer av affärsplaner, innovationer och krav är ingen slump. Sedan tidigare har partiet försökt rycka regeringens honnörsord ”ansvar” och ”ordning” ur Anders Borgs händer och anklaga alliansen för ekonomiskt lättsinne. Med måndagens debattartikel tar S-ledningen ytterligare ett kliv in på motståndarens planhalva.
En mönstersvensk ska i Socialdemokraternas vision gå i en kravfylld skola och ta gymnasiebetyg. Alternativet för avhoppade elever är ett utbildningskontrakt med ytterligare krav – den som inte fullföljer snuvas på a-kassan. Därefter ska vi arbeta hårt, gärna i ett kunskapsintensivt företag, och leva upp till vår ”fulla potential”.
Det enda i artikeln som andas gammal hederlig socialdemokrati ryms i undangömda formuleringar om att ”överbrygga inkomstklyftor”. Varför detta är viktigt och hur det ska gå till vet vi fortfarande mycket lite om. Drastiska skattehöjningar har i alla fall internutredaren Leif Pagrotsky nyligen avfärdat.
”Vi prioriterar jobb, kunskap och stärkt konkurrenskraft”, skriver S-managementgruppen i sin affärsplan. ”Så skapas förutsättningar för framgång, välstånd och en hållbar frihet för var och en av oss.” Det hade lika gärna kunnat vara Fredrik Reinfeldts programförklaring – om inte de nya Moderaterna för tillfället satte fokus på ”full sysselsättning och trygg välfärd”, som partiet uttrycker det i sitt senaste idéprogram.
Ur led är politiken.
Det är bra för Sverige att Socialdemokraterna slängt den vildvuxna vänsterretoriken över bord, den som fick en rekordkort renässans med Håkan Juholt vid rodret. Flera av S-tankarna är kloka och indikerar samarbetsmöjligheter över blocken. Samtidigt måste många av partiets kärnväljare i dag fråga sig: Vad har ni gjort med vårt parti?
Ty förändringarna ligger inte bara på språknivå. Socialdemokraterna är som länge kunnat konstateras ett parti statt i förnyelse. Hur allvarlig och djupgående den är lär visa sig om inte förr så på kommande kongresser. Det blir då som Löfvenlinjen ska prövas mot partiets vänsterfalang. Vad anser kärnväljarna i Norrbotten om ledningens syn på jobb hellre än bidrag, acceptans för alternativ i välfärden och motvilja mot kraftfulla skattehöjningar för ”de rika”?
Det sägs ofta att den som vill vinna ett val måste vinna medelklassen. Att Socialdemokratin har tagit tipset till hjärtat märks återigen i måndagens debattartikel. Samtidigt tar partiet en risk när det med sin nya retorik avhänder sig möjligheten att framstå som ett verkligt politiskt alternativ till alliansregeringen. Vad vill Socialdemokraterna? I dagens politiska offentlighet, där triangulering och utslätning är vardagsmat, framstår alliansens arbetslinje fortfarande som den enda större berättelsen.
Det behöver inte vara fel – arbetslinjen har varit bra för Sverige – men nog är det en aning tråkigt. Salig S-ikon Gunnar Sträng skulle hellre sälja både hängslen och livrem än att klä sina reformer i managementspråk.