De få upplysningar som slipper ut ur det slutna Nordkorea är ofta absurda och löjeväckande. Att diktatorn Kim Jong Il verkligen slog fem hole-in-one på sin första golfrunda känns inte troligt, inte heller att han skulle vara världens bäste poet och kompositör.
Men skrattet fastnar i halsen. Vi vet att det nordkoreanska folket lever under ett vidrigt förtryck, att det hålls inlåst i sitt eget land med minimala chanser att tala med omvärlden och att det regelbundet genomlider långa perioder av svält och umbäranden. Nordkorea kalkerades på det stalinistiska Sovjet, men blev också något vedervärdigt eget.
I dag, tisdag, inleds kanske ett nytt kapitel i historien. Det styrande kommunistpartiet håller sin största konferens på 30 år. 1980 samlades partiet för att lansera Kim Jong Il som efterträdare till fadern Kim Il Sung. Nu gissar bedömare att partikonferensen på ett eller annat sätt ska peka ut Kim Jong Ils son Kim Jong Un som den nye ledaren för den kommunistiska familjedynastin.
Ingen utomstående kan riktigt veta. Dagordning eller tidsschema för partikonferensen är okänt. Kim Jong Un sägs vara drygt 25 år, men några foton visas inte och nordkoreanerna har inte ens fått höra att han existerar.
Det finns olika skolor i synen på vad som kan tänkas hända framöver. Många menar att armén, med en miljon soldater, är den riktiga maktfaktorn i Nordkorea. Även om den äldre Kim i dag har full kontroll får den nye Kim det svårare att styra utan inskränkningar.
Andra menar att en maktstrid redan är i gång. Utrensningar av toppfigurer är ett tecken. Sänkningen av en sydkoreansk korvett i mars kan ha beordrats av någon frilansande amiral, om det nu inte var en av Kim Jong Ils vanliga provokationer.
Det obehagliga med Nordkorea är just att det är så svårt att gissa sig till regimens verkliga intentioner. I åratal har Kim använt utpressning för att uppnå olika typer av eftergifter, inte minst livsmedelsbistånd från den sydkoreanska grannen.
Kärnvapenprogrammet är det värsta exemplet. Varje försök från USA och andra länder att få Nordkorea att ta reson har mötts av lögner, falska förhandlingar, bojkottade samtal – och test av både kärnvapen och långdistansmissiler.
Summan är en nyckfull diktatur med en ekonomi i spillror och atombomber i arsenalen. Världssamfundet trevar ännu efter svar på utmaningen, men måste fortsätta leta.
Sanktioner har varit verkningslösa, eftersom regimen struntar i hur den egna befolkningen mår. Dessutom har Nordkorea en livlina i Kina. Visserligen har även kineserna svårt att begripa sig på Kim Jong Il och hans anhang. Men Kina vill för allt i världen slippa en kollaps i Nordkorea som startar en flyktingvåg in över de egna gränserna.
Även för andra länder, särskilt USA och Sydkorea, skulle ett sammanbrott innebära svårberäkneliga men stora konsekvenser. Av humanitära skäl måste någon sopa upp efter det elände regimen skulle lämna efter sig. Sydkorea vet mycket väl vilka enorma kostnader den betydligt enklare återföreningen av Tyskland medförde.
Tronföljden i Nordkorea riskerar att öka oron i regionen. När en ny Kim försöker konsolidera makten, alternativt utmanas av andra spelare, kan utfallen mot yttre fiender tillta i styrka.
Kina är det land som möjligen kan påverka den nordkoreanska diktaturen i mänsklig riktning. Vill Peking räknas som världsmakt måste man också ta ansvar när det gäller Nordkorea. För övriga världen är principfasta försök till samtal trots allt det medel som står till buds. Vilken Kim som än härskar.