”Den djävligaste av alla djävliga världar.” Så presenterades Sveriges riksdag för Anne-Marie Pålsson när hon år 2001 beslutat sig för att kandidera för Moderaterna. Omdömet fälldes av Bo Södersten som själv i 11 år befolkat denna värld för Socialdemokraterna.
Nu är det Pålssons tur att beskriva riksdagen, i aktuella boken ”Knapptryckarkompaniet”. Och hennes bild av folkets högsta församling i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, står inte Söderstens långt efter.
Anne-Marie Pålssons bild av tillvaron i den moderata riksdagsgruppen leder tankarna till förhållandena på en medeltida galär. Visst är det en fördel för kaptenen om slavarna ror åt samma håll, men finns verkligen ingen annan metod än att piska dem blodiga?
Pålsson kallar Moderaterna för det mest toppstyrda partiet men säger samtidigt att bilden tycks vara i stort sett densamma överallt. Hon beskriver riksdagen som föga mer än en pampig byggnad där folkvalda samlas för att trycka igenom partiledningens beslut. Riksdagsgrupperna träffas mest för att instrueras om vad ledningen kommit fram till. Om någon har en avvikande åsikt bearbetas de med en kombination av piska och morot.
Piskan kan innebära förnedrande offentliga utskällningar inför hela gruppen: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, påstås Fredrik Reinfeldt ha sagt till de moderata ledamöter som hade en avvikande åsikt om FRA-lagen. Att just Reinfeldt inte drar sig för att näpsa rebelliska partivänner offentligt kan synas märkligt eftersom han själv blev offer för en liknande, beryktad utskåpning från dåvarande partiledaren Carl Bildt.
Morötterna består i sin tur av attraktiva politiska uppdrag. Lojalitet belönas med ambassadörsposter eller EU-jobb. Den illojale får vara tacksam om han eller hon blir suppleant till andre vice ordföranden i trafikutskottet.
Resultatet av dessa härskartekniker blir enligt Pålsson fjäsk, rädsla och konformism. De som ska vara folkets högsta representanter reduceras till valboskap, eller just ett knapptryckarkompani.
Ledamöternas maktlöshet illustreras i boken med intressanta inblickar hur det gick till vid Moderaternas makeover. Många har undrat hur partiet så smidigt kunde gå från att avsky folkhem, las och höga skatter till att omfamna dem. Anne-Marie Pålsson ger svaret. Riksdagsgruppen presenterades för ett fullbordat faktum. Den nya politiken var fastlagd av partiledningen och redan på väg till tryckeriet i form av en artikel på DN Debatt.
”Vi brukade skämta om detta internt och säga till varandra att numera måste vi prenumerera på DN för att kunna hålla oss à jour med partiets nya politik”, skriver hon. Det må vara glädjande nyheter för DN:s abonnemangsavdelning men knappast för den svenska demokratin.
Kanske är ”Knapptryckarkompaniet” en partsinlaga från en besviken före detta riksdagsledamot, kanske måste det som skrivs tas med en stor nypa salt. Men om hälften stämmer är det illa nog.
Boken tecknar en sorgsen bild av hälsotillståndet för den parlamentariska demokratin och borde få larmklockorna att ljuda högt inom Moderaterna. Det finns redan tillräckligt många tecken på att partiet håller på att segra sig till döds, på att dess strävan efter makt har förkvävt merparten av de idéer som var själva anledningen till att vinna makten.
Det finns goda skäl till partidisciplin. Riksdagsgrupperna ska inte vara ett gäng politiska vildar som visserligen sitter i samma rum men ändå röstar precis som de känner för dagen. Å andra sidan är det just riksdagsgruppen som utgör väljarnas representanter. Den borde i alla fall ha något att säga till om. I Pålssons bok framstår den bara som ett lydigt redskap i partiledningens händer. Och det är inte partiledningen som är framröstad av väljarna.
Fredrik Reinfeldt har inte velat kommentera uppgifterna i Anne-Marie Pålssons bok. Ibland är en avböjd kommentar också en kommentar.