Dagens parlamentsval i Ryssland är bara förspelet till huvudattraktionen i mars. Först då ska en ny president koras, och Vladimir Putin återta sin verkliga plats på tronen efter att i fyra år ha lånat ut den till Dmitrij Medvedev.

Enade Ryssland, partiet som skapades för tio år sedan för att vara Putins maktmaskin, vinner säkert i dag. Allt annat än förnyad egen majoritet vore en sensation, i så fall förutbestämd för att valfusket inte får vara för flagrant. Men opinionsmätningarna har i alla fall visat på rejält fallande stöd för Enade Ryssland.

Alternativen utlöser varken ryska eller västerländska hurrarop: kommunister och ultranationalister. Bara spillror av tidigare liberala reformpartier tycks ha överlevt. Att entusiasmen för härskarna i Moskva har falnat saknar ändå inte betydelse.

Putin släppte presidentposten till Medvedev 2008, i stället för att manipulera författningen. Det har spekulerats flitigt om rivalitet mellan dem, och en del har närt illusioner om en uppluckring av det auktoritära styret. När Putin nu skryter om att deras postbyte varit uppgjort från början väcker det aversion även i Ryssland. Även om folk är vana vid att bli bestulna har hans charm sina begränsningar.

Samtidigt åtnjuter Putin popularitetssiffror som exempelvis en amerikansk president bara kan drömma om. Fortfarande lever han på kontrasten mot den ekonomiska och politiska oredan under Jeltsin på 90-talet. Men missnöjesyttringar blir allt vanligare, som vid den famösa kampsportgalan nyligen där Putin buades ut.

Presidentens mandatperiod har ändrats till sex år. 2024 kan Putin därmed ha monopoliserat makten i ett kvartssekel. Till och med Kina byter ledare oftare.

Men även om valen är riggade är Ryssland ingen diktatur. Mångfalden är hygglig i pressen, även om mordet på Anna Politkovskaja visade vilka faror som hotar obekväma journalister. Internet är ocensurerat och ofta en kanal för olika oppositionsyttringar. Tv gynnar visserligen skamlöst Putin och Enade Ryssland, men liberala småpartier har fått ett undanskymt men ändock utrymme under valkampanjen.

Korruptionen är den stora svulsten i det ryska samhället. Att bekämpa den vore ingen lätt match även om Putin ville, eftersom den är en av systemets byggstenar. För sin kontroll behöver Kreml lokala mutkolvar, som i sin tur lever i symbios med organiserad brottslighet.

Detta är en hämsko på landets utveckling. Fram till den globala krisen verkade putinismen innebära stabilitet och framåtskridande, med tillväxtsiffror på 6–7 procent. Dagens 4 procent är heller inte illa. Men ekonomin vilar tungt på olja och gas; höga världsmarknadspriser bar Ryssland fram till 2008. Även i dag är sårbarheten för fluktuationer hög, och investeringarna inom råvarusektorn är eftersatta.

Dessvärre är Putins form av statskapitalism inte särskilt effektiv. Alltför många får aldrig del av tillväxten. Och någon ny stormakt går inte att bygga så länge ekonomin inte blir mer varierad och dynamisk.

Ett annat politiskt system, öppet och demokratiskt, skulle ge större möjligheter att gå vidare. Vladimir Putin står i vägen för både människorna och utvecklingen.