De som regerar ska veta sig sedda och kritiskt granskade. Det visste redan de grundlagsförfattare som för två hundra år sedan gav oss vår mest långlivade regeringsform, 1809 års.

Bakgrunden var förstås den ohämmade maktutövning som den just avsatte kungen Gustav IV Adolf och hans far Gustav III ägnat sig åt. Och de för landet katastrofala följderna, kriget och förlusten av Finland. I fortsättningen skulle riksdagen hålla ett öga på kungen. Det ögat satt hos konstitutionsutskottet, KU, som rapporterade till riksdagen.

Må vara att kungen och hans statsråd inte precis darrade, men KU kunde inte viftas bort som en ”av alla de där bokstavskombinationerna” (citatet från statsminister Göran Persson). Nu är den politiska dragkampen mellan riksdag och kungamakt sedan länge avgjord till riksdagens förmån. Det betyder att regeringens ledamöter mycket sällan behöver frukta KU-kritik, utskottet speglar partiställningen i riksdagen och de egna har en överslätande hållning gentemot partikamrater i regeringen. Detta förhållande är inte ägnat att öka respekten för riksdagen som granskande instans.

I går kom årets granskningsbetänkande från KU. Och se, där träffade ett par anmärkningar några statsråd. Utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling hade underlåtit att informera EU-nämnden i en vapenexportfråga och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har varit alltför senfärdig i ett jävsärende. Försyndelser, ja, men inte av den arten att de hejdar en politisk karriär.

Konstitutionsutskottets granskning ska givetvis inte förringas, under senare år har det bränt till när utskottet ansträngt sig för att bringa reda i händelseförlopp som Ebbe Carlsson-affären och tsunamikatastrofen. Riksdagen har också andra möjligheter att ställa statsråd till svars som frågestunder och interpellationer samt en hel myndighet, Riksrevisionen, med granskningsuppdrag.

Några större bataljer kring statsråds göranden kommer dock sällan till stånd. Det kan givetvis bero på att våra statsråd är duktiga, följer alla bestämmelser och fattar kloka beslut. De arbetar också i offentlighetens ljus, minsta kvittofel blir snabbt rapporterat. Men det politiska maskineriet bygger på partier och sammanhållningen i partierna. Därför ska det mycket till för att partikamrater ska kritisera sina egna, den kritiken vidgas och vänds mot hela partiet. Att göra gemensam sak med motståndaren är nära nog en dödssynd. Därför kan försvaret för en försumlig eller helt misslyckad politiker låta egenartat, men ett försvar blir det likväl ty det kräver partisammanhållningen.

Väljarna ser det inte så. För dem blir krystade bortförklaringar bara ännu ett tecken på att de där politikerna bara håller varandra om ryggen, och så göds politikerföraktet.

Kritik och granskning är därför oundgängliga i en öppen demokrati, därom är alla överens. Men när det kommer till praktiken skiljer sig den valda politikerns uppfattning från den vanliga väljarens, den senare vill få rättelse och se en ansvarig utpekad utan hänsyn till partikamratskap.

Någon bättring vore det om riksdagens ledamöter erinrade sig en annan av 1809 års uppfinningar – ombudsmannen. Justitieombudsmannen finns förvisso och har fått bröder, men också en riksdagsledamot bör uppfatta sig som ombud – och som ett granskande ombud – för sina väljare.

DN