Turkiet behöver en ny konstitution som fördjupar demokratin. EU kan spela en fortsatt viktig roll och bör visa att förhandlingarna om medlemskap är på allvar.
Vart går Turkiet efter söndagens val? Frågan är inte enbart en turkisk angelägenhet utan påverkar i hög grad Europas framtid.
I bästa fall kan valresultatet leda till fördjupad demokrati. Premiärminister Erdogans AK-parti gick framåt, och med nästan 50 procent av rösterna är det överlägset störst i det nyvalda parlamentet.
Men det räcker inte för att driva igenom en ny konstitution utan stöd av andra – vilket är nyttigt för Erdogan. Under senare år har han uppträtt alltmer maktfullkomligt och behöver konstruktiv opposition.
Nu tvingas regeringschefen lyssna och bjuda in andra till överläggningar. Därmed stärks förutsättningarna för brett stöd bakom grundläggande och nödvändiga förändringar.
Det är sedan länge dags att byta ut den konstitution som har gällt sedan 1980-talets militärdiktatur. Förra veckan presenterade Europarådet en kritisk rapport som visar att Turkiet har en lång rad problem rörande yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.
Långa häktingstider och åtal mot journalister och författare är tecken på grundläggande brister i den turkiska demokratin.
Att polisen i söndags kväll använde tårgas för att skingra folk som samlats för att fira framgången för kurdiska BDP:s kandidater är också tecken på att militärdiktaturens reaktionsmönster finns kvar.
Det är också märkligt att det krävs 10 procent av rösterna för att komma in i parlamentet, trots upprepad och allvarlig kritik från Europarådet.
Men det parlamentariska läget innebär också att oppositionen prövas.
Det sekulära och socialistiska CHP är näst störst och en möjlig samarbetspartner till regeringen Erdogan. Under den nye ledaren Kiliçdaroglu har partiet tvättat bort mycket av den nationalistiska retoriken men är samtidigt fast förankrat i turkisk statsideologi. Frågan är hur långt CHP är brett att gå på väg mot en mer pluralistisk demokrati.
Kurdiska BDP kan också få en nyckelroll framöver. Partiets kandidater ställde upp som oberoende men gick samlat framåt i valet och kommer att fungera som en grupp i parlamentet. I bästa fall kan regeringen samarbeta med BDP för att stärka den kurdiska minoritetens rättigheter och ge landets regioner större självbestämmande.
Men då måste också BDP visa kompromissvilja och slutligen kapa banden med terrororganisationen PKK och dess ledare Öcalan, som fortfarande är obegripligt populär i breda kretsar. Öcalan sitter i fängelse på livstid men behåller greppet om sina sympatisörer och hotar med jämna mellanrum att avbryta ”vapenvilan”, vilket innebär nya terrorangrepp.
Det kan med andra ord bli en besvärlig väg framåt i Turkiet.
EU kan spela en viktig roll för landets fortsatta demokratisering. Förhandlingarna om medlemskap pågår sedan 2005 men har inte rört sig framåt på länge. Frankrike, Tyskland och flera andra länder vill inte att Turkiet någonsin ska bli fullvärdig medlem, vilket har lett till begriplig misstro i Ankara. Om unionen inte menar allvar – varför fortsätter samtalen?
Det behövs ett klargörande från Bryssel. Och med tanke på Turkiets växande roll som regional stormakt är det än mer betydelsefullt att banden till Europa – och därmed landets demokratisering – stärks.