De folkliga resningarna i arabvärlden har skakat om svensk utrikesdebatt. Första tecknet syntes i början av året, då Socialdemokraterna kritiserade regeringen för att den inte tydligt ställde sig bakom demonstranternas krav på demokrati och respekt för oliktänkande.

Tidigare har inget svenskt politiskt parti intresserat sig nämnvärt för det politiska förtrycket i arabvärlden. Så snart Mellanöstern diskuterats i Sverige har det handlat om konflikten mellan israeler och palestinier. Men med massprotesterna i Tunisien och Egypten blev det svårt att ignorera ropen på allmänna och fria val.

Nästa förändring inträffade när Libyens diktator Muammar Khaddafi var i färd att begå ett massmord på sin egen befolkning. I riksdagen uppstod plötsligt en bred enighet om att Sverige, efter förfrågan från FN och Nato, skulle bidra med stridsflyg för att förhindra en massaker. Visserligen omgärdades insatsen av ett antal besynnerliga restriktioner. Men ett beslut som tidigare hade uppfattats som mycket kontroversiellt framstod ändå som naturligt.

Bland riksdagens partier var det endast Sverigedemokraterna som motsatte sig insatsen. Och när Socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt för ett par veckor sedan började vackla kring det svenska bidraget möttes han av oväntat hård kritik från de egna.

Den senaste i raden av positionsförflyttningar under våren gäller den svenska vapenexporten. Ekoredaktionen rapporterade i går att regeringen och Socialdemokraterna förhandlar om att krav på demokrati ska ställas på länder som Sverige säljer vapen till.

Moderaterna och Socialdemokraterna har tidigare varit motsträviga mot ett sådant exportkriterium, främst med omsorg om den svenska försvarsindustrins intressen. Men efter demokratirevolten i arabvärlden tycks partierna vara beredda att svänga.

Det vore en mycket välkommen kursändring. Om riksdagen menar allvar med att utrikespolitiken syftar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är det orimligt att exportera vapen till regimer som inte respekterar dessa kärnvärden. Utrikespolitikens högra och vänstra hand kan inte motarbeta varandra.

Inom EU är Sverige inte ensamt om att i närtid ha sålt och levererat vapen till länder som Algeriet, Bahrain, Egypten, Förenade arabemiraten, Saudiarabien och Tunisien. Men det gör inte agerandet mer klädsamt. Det visar snarare på behovet av att konsekvent använda styrelseskicket som ett lackmustest i utrikespolitiken.

Nära politiska samarbeten sker med andra demokratier, inom exempelvis EU, och det är till dem vi kan tänka oss att sälja vapen. Rimligtvis borde det också vara möjligt att i solidaritetens namn exportera materiel till en demokrati som angrips av en icke-demokratisk stat, vilket inte på något sätt förhindrar en prövning från fall till fall.

Nästa fråga att väcka är varför Sverige över huvud taget har en stor inhemsk vapenindustri. Det vore sannolikt billigare och mer rationellt att köpa system som andra länder använder, eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med Nato.

Men på grund av arvet från den traditionella neutralitetspolitiken, som inget av de stora partierna längre bekänner sig till, fortsätter vi att upprätthålla illusionen om ett självförsörjande försvar. I decennier har denna politik tvingat in Sverige i den ena moraliskt besvärande vapenaffären efter den andra, i syfte att ha råd att utveckla egna flygplan, stridsfordon och andra vapen.

Den arabiska våren borde få riksdagen att en gång för alla sluta hyckla om utrikes- och säkerhetspolitiken. Låt demokratikriteriet styra agerandet fullt ut och delta på riktigt – inte i smyg – i organisationer som garanterar freden i vår del av världen.