Jacob Zuma går segrande ur valet i Sydafrika. Det som oroar mest är inte var den nye presidenten befinner sig i dag, utan vart han är på väg.
Långt innan rösterna var färdigräknade i det sydafrikanska valet öppnade regeringspartiet ANC champagnen. Och visst, det kunde den gamla befrielserörelsen kosta på sig då alla redan före valet visste hur merparten av röster skulle läggas.
Det viktiga är hur stor majoriteten blir – med mer än två tredjedelar av mandaten kan ANC skriva om konstitutionen på egen hand. Partiet har förvisso haft egen kvalificerad majoritet tidigare, i förra valet var stödet 70 procent. Men Sydafrika har aldrig tidigare haft en president som heter Jacob Zuma och som redan innan han svurits in visat prov på bristfällig demokratisk mognad. Däri består den huvudsakliga skillnaden.
Det som oroar mest är inte var Jacob Zuma står i dag, utan vart han är på väg.
De politiska vägvalen har inte blivit så mycket klarare under valkampanjen. Cope, det nybildade utbrytarpartiet från ANC, var sent ute på banan och väl där tycks partiet ha gjort det mesta fel. Valet av presidentkandidat, Mvume Dandala, beskrivs av den politiske analytikern Rapule Tabane i Mail & Guardian som en pr-mardröm. Så värst mycket politisk klarhet levererade inte heller det andra oppositionspartiet, Democratic Alliance, som i stället riktade in sig på Jacob Zumas olämplighet. Det som har beskrivits som ett ödesval för Sydafrika blev i stället en folkomröstning för eller emot Jacob Zuma.
Bristen på politisk konkretion är farlig också på ett annat sätt. Det är tydligt att Sydafrikas mest utsatta har sett Jacob Zuma, som själv kommer från fattiga förhållanden, som sin vän. Det finns ett stort missnöje med att välfärdsreformer dröjer och att fattiga inte får det bättre. Och det trots att miljoner sydafrikaner faktiskt fått det avsevärt mycket bättre. 80 procent av alla hushåll har nu både el och vatten, fler och fler avgiftsfria skolor byggs, rätten till bromsmediciner mot hiv/aids är numera lagfäst, sjukvården är mer tillgänglig för alla. Men det är som om människor har glömt hur det var före landets första demokratiska val 1994. Trots många konkreta och mätbara förbättringar frodas missnöjet.
Hur väl Jacob Zuma än kommer att axla sitt presidentskap är det svårt att se att mandatperioden kan sluta i någonting annat än folklig besvikelse – inte nödvändigtvis därför att han gjort något fel utan därför att förväntningarna varit för högt ställda och de konkreta politiska beskeden för få. Det andra tänkbara scenariot är värre. Att han liksom sin presidentkollega i norr spelar ut det panafrikanska kortet, att Zuma börjar skylla allt på de vita, att han – som ordföranden i ungdomsförbundet Julius Malewa – börjar avfärda meningsmotståndare som ”rasister” eller ”västmarionetter” och talar högt om de landreformer som det hittills bara mumlats om.
Som om inte detta vore nog ska man betänka att Jacob Zuma svärs in som president under en finanskris som ännu inte med full kraft slagit till mot Sydafrika. Orealistiska och otålmodiga förväntningar ska realiseras under en ekonomisk nedgång.
Jacob Zuma får det inte lätt som landets nye president.
DN