Tyskland ska stänga alla kärnkraftverk senast 2022. Ett vanskligt beslut. Målet bör vara säker elförsörjning med minsta möjliga klimatpåverkan, inte avveckling av enskilda energislag.
Explosionerna och härdsmältan i reaktorerna i japanska Fukushima har satt fokus på säkerheten i och kring kärnkraften. Det är bra. Den allvarliga olyckan ger viktig kunskap inför säkerhetsuppdateringar av dagens reaktorer och byggandet av morgondagens. Att ta snabba känslobaserade avvecklingsbeslut, som Tyskland ser ut att göra, är däremot riskabelt.
Angela Merkels regeringskoalition beslutade hösten 2010 att förlänga driftstiderna för kärnkraftverken. Då hette det att en bro skulle byggas till den förnyelsebara energins tidsålder. Pressad av den hårda kärnkraftsdebatten i Tyskland vill nu Angela Merkel riva bron. Men att genomföra en snabb avveckling under miljömässigt acceptabla former är inte enklare nu än det var förra året.
Elförsörjning är ingen nationell fråga. Ersättningen i form av fossila bränslen, kol och gas, är ett ur klimathänseende dåligt alternativ. Beroendet av rysk gas har andra givna baksidor. Dessutom kommer elimporten med all sannolikhet att öka från Frankrike, världens näst största producent av kärnkraftsel.
I Sverige har kärnkraftsfrågan efter Fukushima inte tagit samma plats på agendan som den gjort i Tyskland. Centerpartiets ledning, med näringsminister Maud Olofsson och miljöminister Andreas Carlgren i spetsen, har inte backat från sin överenskommelse med övriga allianspartier. Andreas Carlgren påpekar tydligt svårigheterna med det tyska spåret. Det är klokt av miljöministern. Liksom det är ansvarsfullt att ta kärnkraftens säkerhetsmässiga baksida på allvar.
Alla reaktorer i EU ska genomföra nya stresstester. Strålsäkerhetsmyndigheten har därför begärt att de svenska kärnkraftverken ska genomföra analyser av hur väl de står emot exempelvis jordbävningar, översvämningar och långa elavbrott.
Mellanlagret för använt kärnbränsle, Clab, ingår även det i granskningen.
Kärnkraften är, oavsett om man önskar det eller inte, en betydande del av den globala energimixen. Nyinvesteringarna är stora. Det internationella samarbetsorganet för energifrågor, IEA, bedömde före Fukushima att 200 nya tryckvattenreaktorer skulle komma att byggas fram till 2035 runt om i världen, med Kina och Indien som största marknader. Efter Fukushima är prognosen halverad.
Samtidigt har köparna svängt från att främst efterfråga de billigare andra generationens tryckvattenreaktorer till att vilja ha de betydligt dyrare i tredje generationen, av den typ som franska Areva och tyska (!) Siemens bygger i Finland. Där har kostnaderna dragit i väg betydligt mer än beräknat, men viljan att betala för säkerhetsnivån som är inbyggd i den typen av reaktorer har ökat väsentligt efter Japankatastrofen.
Energifrågan är central för att hela jordens befolkning ska uppnå god levnadsstandard och att människans påverkan på klimatet samtidigt minimeras. Sol, vind och vatten har stor utvecklingspotential. Men under överskådlig framtid krävs mer än så.
Kärnkraften av i går är inte samma kärnkraft som i dag. Morgondagens kan vara revolutionerande och ge möjligheter till en energiförsörjning som är säker och belastar atmosfären med minimalt av växthusgaser. Att då konsekvent säga nej till kärnkraft är fel.