Alla euroländer lovar i princip att införa lagar som håller budgetunderskotten på mattan. Det blev så för att Tyskland ville ha det så.
Tyskarna har under krisen fått kritik både för att göra för lite och för mycket. En del menar att de inte borde bråka om de ständigt växande nödkrediterna, andra att de går fram som en bulldozer för att skapa ett Europa efter eget huvud. I den senare gruppen finns gatudemonstranter, men också politiker som varnar för att Berlins påbjudna sparkurs dödar konjunkturen och väcker aversioner mot Tyskland. Flera av EU-toppmötets ledare sågade på måndagen det tyska förslaget om en särskild budgetöverrock på Grekland.
Få tyskar känner igen sig i bilden av ett land som vill dominera Europa. Historien gör tanken omöjlig. Ett starkt Tyskland behöver däremot ett starkt EU.
En tillväxt på 3 procent 2011 imponerar, och även om den dämpas i år trummar exportmotorn muntert vidare. Arbetslösheten är under 7 procent, mot ett snitt i eurozonen på 10,4. Men är Tyskland en förebild eller ett hot?
För ett decennium sedan var det Tyskland som bröt mot stabilitetspakten och sa åt Bryssel att inte lägga sig i. Efter Berlinmurens fall blev återföreningen ett ekonomiskt moras, där politisk nödvändighet orsakade enorma kostnader. Fortfarande skickar rika delstater i väst miljarder österut i skatteutjämning.
Solidariteten har inte alltid varit självklar, men lättare att acceptera än att upprepa samma uppoffring för Grekland eller Italien. Priset för den tyska återföreningen var högt, men där fanns också något imponerande: att den gick att klara av.
Vändningen kom med de ekonomiska reformer som startades av en rödgrön regering i början av 2000-talet. Om Sveriges kroniska problem var sjukförsäkringen, så var Tysklands a-kassan: den kunde lyftas i evighet och var så hög att många inte sökte arbete. Förbundskansler Gerhard Schröder förlorade makten på den impopulära nyordningen, men den lade grunden till uppsvinget.
Samtidigt hölls lönekostnaderna nere i Tyskland under hela 00-talet, till skillnad från i Sydeuropa. Den gamla Rhenkapitalismen var en herrklubb av direktörer, bankirer, politiker och fackpampar som gav stabilitet men inte överlevde globaliseringen. Något av samarbetsandan finns ändå kvar, och ledde till låga löneavtal som stärkte konkurrenskraften och senare räddade många jobb under finanskrisen.
Men fyrkantighet är också tyskt, och det visar sig i den rigida inställningen till budgetbalans och en merkantilistisk syn på handel. För tyskar är det ett axiom att åtstramning och tillväxt inte utgör någon motsättning – kombinationen löste ju deras problem. När hela EU:s tillväxt stagnerar är det dock inte givet att alla länder ska spara samtidigt. Att alla ska exportera sig ur krisen är också en svår ekvation.
Tyskland har råd att stimulera sin ekonomi och därmed ge draghjälp åt euroländer i kris, men det bryter mot den egna filosofin.
Ökad tysk konkurrenskraft och begränsade löneökningar skapade stora överskott, som investerades i eller lånades ut av banker till bland annat Sydeuropa. Där blev festen allt vildare, lönerna exploderade, produktiviteten eftersattes.
Sverige har mått bra av sina budgetregler, och sådana behövs även vid Medelhavet. Men länderna är också olika. Italien har haft en statsskuld på över 100 procent av BNP i decennier utan att göra något åt den. Spanien (och Irland) hade ordning i statsfinanserna när byggbubblan sprack, men inga pakter i världen hade förhindrat deras budgetunderskott från att spränga ramarna.
Tyskland har en beundransvärd inneboende styrka, men också svagheter. I vilket fall gör svenska ungdomar klokt i att börja plugga tyska igen.