Fallet Annika Östberg är en framgång för den tysta diplomatin menar Carl Bildt. Så enkelt är det inte.
Är överförandet av Annika Östberg till Sverige en triumf för tyst diplomati? Utrikesminister Carl Bildt vill i vart fall se det så. I en kommentar på sin blogg jämför han tidigare försök som skett i fullt pressljus med de egna medarbetarnas ansträngningar: ”Fredrik tog upp saken i ett mycket privat och ingående samtal med Arnold Schwarzenegger”.
Och i går fördes Annika Östberg in i Hinsebergs kvinnofängelse och kommer nu att behandlas enligt svensk rätt.
Det är rätt givet att utrikesminister Bildt gärna spinner på temat att tyst diplomati kan lyckas. Ändå ter sig den poängen skäligen enkel. Avsikten ä r alltför uppenbar. Den synliga aktionen för svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ska dämpas, hans sak gagnas inte av tidningarnas uppmärksamhet och krav på synbar handling.
Det var också det budskap Carl Bildt gav Stockholmstidningarnas chefredaktörer när han förra veckan tog emot dem i anledning av kampanjen för Dawit Isaak.
Men valet är inte så enkelt som mellan tyst diplomati och offentliga protester. Ta fallet Östberg. Ingen tror väl att svenska politiker och regeringstjänstemän skulle ha lagt ner åratal av arbete om hennes situation inte hade uppmärksammats i pressen. Är det någon som har en personlig insats att yvas över är det Expressens Staffan Thorsell, inte Carl Bildt. Genom hans och andras artiklar om och intervjuer med Annika Östberg uppstod ett opinionstryck. Det i sin tur fick svenska statsministrar att ta upp ärendet med sina amerikanska kolleger.
Huruvida detta över huvud taget hade någon verkan kan vi heller inte veta. Nu antyds att Annika Östberg är en av många tusen fångar vars frigivningar omprövas därför att offentliga budgetar måste minskas. Ytterst är det kanske den förödande ekonomiska krisen som hjälpt Annika Östberg. Vi kan inte säkert veta.
Vad som verkar eller inte verkar beror av situationen. Några enkla grundvillkor gäller dock. Makthavare gillar inte att förlora ansiktet. Det gäller i synnerhet makthavare med en osäker ställning, och en sådan har ofta de mest despotiska som president Afewerki i Eritrea. Deras ställning är i allmänhet säkrare om de har en stark ekonomisk situation. Om de har olja till exempel. Därför kan den iranska regimen vara något lättare att tala med. Till slut gick det. De två svenska vägarbetare som förirrat sig vid gränsen nere vid Persiska viken kom hem. Efteråt är förklaringen en framgångsrik tyst diplomati av S-riksdagsmannen Urban Ahlin.
Men också dessa tvås öden blev nyhetsstoff.
För en politiker eller hög tjänsteman kan medietryck nog upplevas som besvärande och ibland bli ett hinder för framgång i förhandlingar. Givet är också att redaktioner inte kan ha insyn i ett förhandlings- och påtryckningsscenario. Skulle de få det kommer de genast in i ett dilemma: Att veta något som angår läsarna men inte kunna berätta det. Eller än värre: att berätta något och på så sätt omintetgöra en möjlig framgång.
Ett exempel är just Dawit Isaak. Hans frigivande ur fängelset 2005 rapporterades genast och strax därpå fängslades han igen. Kanske hade han aldrig fått komma ur Eritrea i vilket fall, men den snabba triumferande publiciteten kan ha fått den eritreanska regimen att ångra sig.
Dawit Isaak, en journalist fängslad för att hans arbete var obekvämt för regimen, ska inte jämställas med Annika Östberg, dömd enligt lagen i ett demokratiskt land. Men de har ändå det gemensamt: utan offentligheten inga politiska ansträngningar för dem. Total tystnad är ingen bra princip.