Sveriges utrikesförvaltning stöps om och växer delvis in i EU:s nya utrikestjänst. Men Sverige har intressen att bevaka och svenska diplomater har fortsatt viktiga uppdrag.
Sedan 1990 har Sverige stängt 54 utlandsmyndigheter och öppnat 40. Utrikesförvaltningen stöps om och det är delvis både naturligt och nödvändigt. Världen förändras och Sveriges utrikes sändebud bör finnas i de länder där de bäst kan tjäna vårt lands intressen.
Men utrikesminister Carl Bildts personliga, politiska dagordning styr utvecklingen i alltför hög grad. Det var till exempel ett misstag att släcka ljuset på det svenska generalkonsulatet i New York. Svenska intressen – ekonomiska, säkerhetspolitiska, värderingsmässiga – hade förtjänat fortsatt närvaro på Park Avenue.
I torsdags beslutade regeringen att stänga ytterligare sex ambassader och öppna tio. Det verkar rimligt att ambassaderna i till exempel Luxemburg och Bratislava läggs ned – samtidigt som de svenska beskickningarna i Liberias huvudstad Monrovia och Burkina Fasos Ouagadougou förstärks. Behovet av svensk närvaro är större i länder som tar emot bilateralt svenskt bistånd än i vartenda litet EU-land.
Men Carl Bildt har lämnat ett alltför tydligt avtryck på listan över vilka beskickningar som ska läggas ned. Ambassader öppnas i Kaukasus och på Balkan och stängs i Senegal och Irland. Sverige förstärker de nuvarande sektionskanslierna i till exempel Kosovos Pristina, Albaniens Tirana och Moldaviens Chisinau för att det stämmer överens med utrikesministerns världsbild, inte för att oavvisliga svenska intressen kräver det.
Samtidigt pågår en omvälvande förändring av EU:s utrikestjänst. Det får också följder för Sverige, men EU-anpassningen bör inte drivas för långt. Det finns svenska intressen som kräver fortsatt diplomatisk närvaro i många delar av världen.
Unionens nya, gemensamma utrikesförvaltning består av flera delar. I Bryssel ska kommissionens och rådets utrikesdelar slås ihop till en enhet som kommer att bestå av ungefär 600 diplomater. De ska ledas av unionens nya utrikesminister Catherine Ashton. Sverige bör aktivt sträva efter att kompetenta svenskar söker och får tillräckligt många av dessa viktiga jobb.
Dessutom ska kommissionens 130 delegationer i världen förvandlas till EU-ambassader. Det innebär att unionen får ett nästan lika världsomspännande diplomatiskt nätverk som USA. Det kan förstås på sikt leda till ännu mer samordning mellan EU-länderna och ytterligare besparingar på utrikesdepartementet. Men det är klokt att avvakta utvecklingen.
Först måste Sverige veta att EU:s nya utrikesförvaltning fungerar tillräckligt väl. Det finns en uppenbar risk att de stora länderna kommer att dominera i alltför mycket. I Bryssel har huggsexan redan inletts. Catherine Ashton har utsett en grupp som förbereder utnämningarna, och den består enbart av företrädare för unionens stora länder.
Därför bör Sveriges utrikes EU-anpassning inte drivas för långt. Unionens ambassader kommer dessutom inte att ha några konsulära uppgifter. Vid krig, jordbävningar eller andra katastrofer måste svenska medborgare också i fortsätningen kunna lita på att de kan få hjälp från Sveriges utsända.
Därför borde utrikesminister Carl Bildt dämpa sin lust att skaka om den svenska utrikesförvaltningen. Han borde också vara bekymrad över att arbetsklimatet på UD är så dåligt. För Sveriges fortsatta utveckling och goda relationer med andra länder krävs kunniga, inspirerade och motiverade svenska diplomater i världen. Inte en allmän känsla av att UD ska bort.