Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Under samma mörka moln

Om det så kallade budgetstupet varit ett riktigt stup hade USA nu fallit ned i avgrunden. Kongressens båda kamrar var samlade för att lösa krisen. Men det blev midnatt och nytt år utan någon lösning. Varningarna om att de kommande automatiska skattehöjningarna och nedskärningarna skulle störta landet in i en ny recession räckte inte för att det politiska systemet skulle samla sig till handling.

Ändå inleddes det nya året i försiktig optimism. Två timmar efter att den magiska gränsen passerats antog senaten med röstsiffrorna 89–8 ett förslag med innebörden att skatterna bara ska höjas för de allra rikaste och att utgiftsnedskärningarna tillfälligt ska skjutas upp.

I skrivande stund är det osäkert om även representanthuset kommer att rösta ja. Men oavsett vilket står en sak klar: Detta är inte den stora budgetkompromiss USA behöver.

De uppskjutna frågorna om nedskärningar i allt från sjukvård till försvar kan snart åter skapa ett akut läge. Och framför allt: Det finns ingen långsiktig plan för hur budgetunderskottet ska kunna reduceras på ett sätt som inte äventyrar den ekonomiska återhämtningen.

President Obama har kritiserats för att vara för passiv. Han har hållit distans i stället för att försöka vinna förtroende hos nyckelpersoner i kongressen. Utan tvekan hade Bill Clinton en större talang för det sociala spelet. Han fick hög som låg att känna sig betydelsefull. Men Ronald Reagan, som i sitt förhållande till kongressen mer liknande Obama än Clinton, mötte inte heller lika stort motstånd som den nuvarande presidenten gör.

Huvudförklaringen till de politiska låsningarna ska därför inte sökas i Barack Obamas personlighet utan i kongressen.

Flera förändringar har bidragit till polarisering. En är att valdistrikten blivit alltmer socialt homogena. När risken att besegras av det andra partiets kandidat minskar flyttas fokus till kampen om det egna paritets nominering. Vad oberoende väljare anser blir mindre viktigt än vad det egna partiets aktivister kräver.

En annan förändring är att kongressmän tillbringar mindre tid i Washington. När de bodde i samma kvarter eller hade barn i samma skolor var det lättare att samtala över partigränserna. Nu reser de i större utsträckning hem till sin valkrets – där de förväntar sig uppskattning för principfasthet och misstro mot kompromisser.

Ekonomiskt sett var det vansinne att sätta upp en gräns där ett antal tidigare beslut tillsammans skulle resultera i en kraftig åtstramning. En finanspolitisk tvärbromsning riskerar helt i onödan återhämtningen, pressar ned tillväxten och får arbetslösheten att vända uppåt.

Tyvärr fanns ändå en politisk logik både i att budgetstupet skapades och i att den uppsatta gränsen passerades. Kategoriskt motstånd mot skattehöjningar har blivit själva det sammanhållande kittet i det republikanska partiet. Därför blir den politiska inramningen viktigare än både innehållet och syftet med besluten.

Före årsskiftet hade beslut om skattehöjningar varit just skattehöjningar. Men i och med att de automatiska höjningarna formellt trätt i kraft kunde beslut med samma innehåll i stället klassas som skattesänkningar.

Republikanska senatorer röstade i går ja med motiveringen att de räddade medelklassen undan en skattechock. Samtidigt kunde de svära sig fria från ansvar för att personer med en årsinkomst över 400.000 dollar inte längre skulle omfattas av de tidsbegränsade skattelättnaderna.

För att nå längre än till tillfälliga nödlösningar av detta slag behöver kongressen politiker som inte främst styrs av rädslan för att stämplas som kättare.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.