Cecilia Malmström har många av de egenskaper man kan önska sig av en EU-kommissionär: Hon hittar i Bryssels korridorer, har gedigen erfarenhet av europeisk politik och talar flytande engelska, spanska och franska. Hon har statsrådserfarenhet och är påläst. Doktorshatten i statsvetenskap stärker trovärdigheten, särskild bland europeiska kolleger som alltjämt lägger stor vikt vid titlar. Hon är också, i ordets verkliga mening, en Europavän.

Regeringens nominering av henne är därför välkommen, även om statsminister Fredrik Reinfeldt kunde ha ägnat mer tid åt att förankra förslaget hos oppositionen. Under sin tid i politiken har Cecilia Malmström visat ett stort engagemang för EU-projektet och den europeiska integrationen. En integration som öppnar för samarbete och ekonomisk utveckling i stället för krig och misstänksamhet mellan kontinentens folk.

Därmed inte sagt att hon jublar över allt som EU gör. Malmström har inte dolt sin skepsis mot jordbruksstödet, ineffektiv hantering av strukturfonder eller flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Det är en klok hållning. EU-tanken ska värnas samtidigt som byråkratiska excesser, övernitiska tjänstemän och slöseri med medborgarnas pengar måste bekämpas.

Till Malmströms nackdelar hör att hon ogärna tar plats i rampljuset. I den svenska politiska debatten har hon knappast gjort några avtryck. Inte ens EU-ordförandeskapet har fått henne att träda fram. I stället har hon hamnat i skuggan av statsministern och utrikesministern, trots sin nyckelposition i bland annat förhandlingarna om Lissabonfördraget. Om hon verkligen ska göra avtryck i Bryssel krävs att hon vågar stå för något.

Att Malmström har så pass få fiender, både i Europa och Sverige, tyder på att hon tar få strider. Engagemanget är det inget fel på, men hon måste skärpa sin vilja att leda och slåss för sina åsikter. Frågan är också om hon besitter nödvändiga ledaregenskaper. Hennes förste statssekreterare var en uppenbar felrekrytering och avskedades på ett besynnerligt sätt i ett pressmeddelande. Hanteringen uppmärksammades dock inte av några medier, vilket var tur för Malmström.

Nu återstår för Sverige att slåss för att Cecilia Malmström får ansvar för ett relevant sakpolitiskt område i Barrosos nya kommission. De riktigt tunga portföljerna, som ekonomi, konkurrens och inre marknad, går med all sannolikhet till de stora länderna. I den nya kommissionen inrättas nya stolar, en för klimat och en för mänskliga rättigheter. Särskilt den sistnämnda skulle passa Malmström som efter sina sju år som Europaparlamentariker har erfarenhet av de frågorna.

Att EU behöver en kommissionär för mänskliga rättigheter råder det inga tvivel om. Fortfarande diskrimineras bland annat minoriteter och homosexuella, mest påtagligt i det gamla Östeuropa. Medlemsstaternas alltmer klåfingriga försök att övervaka sina medborgare i jakt på bland annat terrorister kan lätt slå över i kränkningar av individens rätt till ett privatliv.
Som parlamentariker var Malmström även starkt engagerad i EU:s utvidgning, varför även den portföljen skulle passa. Oavsett vilka frågor hon för så har hon ett gott utgångsläge. Det gäller att hon lyckas ta vara på det.

DN 18/11 2009