Riksdagen har skrivit om den svenska grundlagen. I sig är det inte särskilt sensationellt.

Sedan 1974, då vår nuvarande grundlag antogs, har varje riksdag utom den som valdes 2006 gjort ändringar.

Den senaste reformen, som är den mest omfattande, har antagits med stor enighet. Endast Sverigedemokraterna röstade emot. De ogillar att mångkulturalism och EU-medlemskap får konstitutionell status.

Förändringarna berör bland annat regler för personval, riksdagsordning, samernas ställning och kommunala folkomröstningar. Men den största nydaningen handlar om ett juridiskt begrepp som sannolikt är obekant för de flesta medborgare, det så kallade uppenbarhetskravet (även benämnt uppenbarhetsrekvisitet).

Syftet med att avskaffa uppenbarhetskravet i den nya grundlagen är att göra domstolarna mer självständiga. 1974 års grundlag gav visserligen domstolarna möjligheten att vägra tillämpa en lag om man fann att den stod i strid med grundlagen, till exempel genom att kränka individens fri- och rättigheter. Det var en form av rättslig kontroll över lagstiftningen (även om den var relativt svag i jämförelse med de författningsdomstolar som finns i en del andra länder, kanske främst USA och Tyskland).

Denna kontroll var också beskuren genom kravet på att en domstol endast kan pröva en lag om den ”uppenbart” stred mot grundlagen. I praktiken har det inneburit att svenska domstolar ytterst sällan prövar om en lag är oförenlig med författningen.

Det var ingen tillfällighet. Syftet med 1974 års grundlag var att kodifiera det starka parlamentariska styre som utvecklats under 1900-talet. Domstolarna skulle vara underordnade. Maktdelning ansågs stå i strid med folkets suveräna rätt att styra sig självt genom riksdagsval.

Det innebar inte att medborgarnas fri- och rättigheter inte var skyddade i 1974 års grundlag. Men uppenbarhetskravet gjorde det svårt för medborgare som ville åberopa dessa i en rättsprocess. De hade en svag ställning i jämförelse med till exempel de rättigheter som skrivits in i den amerikanska konstitutionen.

Men just exemplet USA visar att det också finns stora problem med alltför självständiga domstolar. Kritiker av grundlagsreformen menar att den kan leda till en politisering av svenska domstolar.

Konflikter som borde lösas genom öppen debatt och parlamentariska metoder hamnar i händerna på jurister som är förment neutrala men i själva verket har ideologiska dagordningar. I högsta domstolen i USA kämpar uppenbart politiska fraktioner mot varandra med lagboken som vapen.

Onekligen finns det många problem med politiserade domstolar – eller möjligtvis en juridifiering av politiken. Men det verkar osannolikt, givet de svenska rättstraditionerna, att faran skulle vara överhängande. Faktum är att den svenska parlamentarismen och idén om folksuveränitet utvecklades under 1809 års författning, som rent formellt byggde på samma klassiska maktdelningsprincip som skapade den amerikanska författningen.

Att ta bort uppenbarhetskravet handlar snarare om att göra den svenska grundlagen användbar för medborgarna. Under de senaste decennierna har vi befunnit oss i den bisarra situationen att den som vill åberopa sina individuella rättigheter i en svensk domstol tvingas åberopa Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Nu kan den medborgare som anser att hennes rättigheter har kränkts använda sig av den svenska grundlagen. Det är ett framsteg.