Jan Björklund tar nu över ansvaret för forskningspolitiken. Om han försöker centraldirigera högskolan på samma sätt som han gjort med skolan kan effekterna bli skadliga.
Vår nya regering saknar intresse för forskning och högre utbildning.
Regeringsdeklarationen innehöll bara några korta ord om forskningsfrågor. Den folkpartistiske högskole- och forskningsministern Tobias Krantz har bortrationaliserats. Till detta kan man också lägga en valrörelse där det talades mycket lite om vikten av ny kunskap och innovation.
På papperet kan kanske överflyttandet av Krantz arbetsuppgifter till utbildningsminister Jan Björklund se ut som en förstärkning. Krantz har gått tämligen försiktigt fram och föreslagit mindre reformer utan att göra större väsen av sig.
Men denna trevande hållning avspeglar också en hälsosam respekt för en komplex verklighet. Det finns en besvärlig paradox när det gäller svenska högskolor och universitet: å ena sidan måste de bli starkare som självständiga institutioner, å andra sidan är det endast staten och politikerna som kan leverera denna självständighet.
Ambivalensen på båda sidor är påtaglig. Politiker talar sig gärna varma för forskningens frihet, men i praktiken har man svårt att släppa ifrån sig makten. Man kan ha en viss psykologisk förståelse för detta: att pytsa i väg stora mängder skattemedel utan att kunna dra någon som helst direkt politisk nytta av detta måste kännas onaturligt för en politiker.
En regering vill gärna visa medborgarna att man styr forskningen i riktningar som känns angelägna för medborgarna, om det nu är att lösa cancerns gåta eller stoppa klimatförändringarna. Problemet är att historien visar att nya upptäckter inte går att kommendera fram uppifrån.
Högskolevärlden är också kluven. De enskilda forskarna har kanske inte så mycket emot att politikerna dirigerar, åtminstone när pengarna strömmar till deras fält. Men centrala prioriteringar försvagar de enskilda högskolorna och universiteten som kreativa utbildnings- och forskningsmiljöer. Ledningarna blir alltför beroende av stöd uppifrån, såväl ekonomiskt som politiskt.
Krantz reformistiska strategi har varit att försöka stärka forskningens frihet utan att formellt flytta makt från staten till de enskilda lärosätena. Resultatet har varit blandat. På den positiva sidan finns förslaget att skapa särskilt generösa tjänster för unga begåvade forskare som skulle garantera trygghet vid misslyckanden.
På den negativa sidan finns förändringen av utvärderingssystemet. Frågan är svåröverskådlig, men den förenklade versionen är att regeringen ville lägga mer tyngd på studenternas resultat medan Högskoleverket vill granska själva lärosätena. Avsikten var att skapa större självständighet, men som dåvarande högskolekanslern Anders Flodström påpekade, detta innebar att kontrollen flyttades från en självständig myndighet till utbildningsdepartementet.
Den målmedvetne Jan Björklund har förstås kapacitet att gå offensivare fram när det gäller att stärka forskningens frihet. Men ingenting i hans tidigare politiska karriär tyder på att han förstår hur viktigt det är med självständiga universitet och högskolor.
Han har gjort karriär genom att peka med hela handen i skolfrågor, från omdaning av lärarutbildningarna till frågan om vilka huvudbonader som ska vara tillåtna. Han är ytterst förtjust i att lägga fram förslag om hur forskningen ska styras – senast handlade det om en storsatsning på att återupprätta svensk kärnfysik.
Det kan komma en tid då vi saknar den eftertänksamme Tobias Krantz.