Ledare

USA tar ett steg tillbaka

Barack Obama hade två val. Antingen att på egen hand fullfölja hotet mot Syrien att användningen av stridsgas kommer att leda till någon form av militärt svar. Eller att överlåta åt kongressen att fatta det beslut han vid sin pressträff under lördagen faktiskt såg ut att vilja slippa.

Alla kort är uppkastade i luften igen. Och den som letar efter en genomtänkt strategi från Vita husets sida lär behöva mycket fantasi för att hitta en. För det går förstås inte att få ihop lördagens besked från Obama att vänta in den semestrande kongressen, med utrikesminister John Kerrys bombastiska anförande dagen innan.

På fredagen var beskedet från John Kerry att det inte fanns några tvivel om att stridsgas hade använts och att det var regimen som gjort det. Därmed menade Kerry att det förelåg en moralisk skyldighet att agera. Att det finns en trötthet efter Afghanistan och Irak var inget argument. ”Trötthet befriar oss inte från ansvar. Att längta efter fred innebär inte nödvändigtvis att den kommer”, framhöll Kerry.

Vid fredagens tal försåg således John Kerry de militära förberedelserna med den nödvändiga politiska och moraliska finishen. Nu var det bara två saker som återstod. Att FN-inspektörerna skulle hinna lämna Syrien på lördagen. Och att USA – som utlovat – skulle svara militärt, sannolikt mycket snart.

Nu dröjer det troligen i stället till nästa måndag innan någonting händer. Det är då den semestrande kongressen samlas igen och i skrivande stund finns inga uppgifter om att den skulle kallas in i förtid.

Det har sagts att Barack Obama spelar ett högt spel eftersom han ingalunda kan vara säker på kongressens stöd. Och att han riskerar presidentskapets auktoritet om han får ett nej. Men mot det ska ställas vad han skulle riskera genom att inte ställa frågan.

Det finns fler skillnader än likheter mellan den situation president Obama nu står inför och George W Bush inför Irakinvasionen. Bush letade efter (och fabricerade) skäl att gå in i Irak. Obama har aldrig velat gå in Syrien och snarare letar han nu efter skäl att slippa påbörja någonting ensam som han inte vet vad det leder till. Bush hade folket med sig. Och insatsen hade ett tydligt mål: att avsätta Saddam Hussein.

Obama har inte folket med sig och efter britternas vändning nästan ingen annan heller. Något mål av motsvarande kaliber, att tvinga bort al Assad, har aldrig varit aktuellt.

Den finns lägen när det kan finnas skäl att intervenera utan stöd i FN. Men det bygger på att man vet vad man gör, varför och på att man byggt upp någon annan form av koalition.

Det är lätt att sympatisera med de moraliska tankegångarna bakom en attack. Det är också lätt att förstå viljan att skicka en signal till andra regimer som har eller håller på att skaffa sig massförstörelsevapen. Vad händer i länder som Iran eller Nordkorea om beskedet från världen till Assad är att han kan göra vad han vill utan att något händer?

Frågan om mandat kan diskuteras. Säkerhetsrådets olycksaliga sammansättning gör att en strikt formalistisk hållning blir förlamande. Det går inte att låta auktoritärt och diktaturkramande Ryssland och Kina blockera alla typer av insatser mot folkmördare.

Men det går inte heller att utan någon annan form av stöd, eller en långsiktigt plan, skicka iväg missiler mot ett land i inbördeskrig. Detta menade Barack Obama själv när han 2007 intervjuades i Boston Globe. Då slog han fast att konstitutionen inte ger presidenten makt att ingripa militärt ”i en situation som inte handlar om att stoppa ett aktuellt eller omedelbart hot mot nationen”.

Det var sannolikt ingen slump att hans formuleringar kring Syrien på lördagen mer handlade om signaler och omvärldens moraliska skyldigheter. Och inte som tidigare om nationell säkerhet.