Till slut kom demokrater och republikaner överens om att höja skuldtaket. Det var i elfte timmen. I natt skulle tidsfristen ha löpt ut och USA riskerat att tvingas ställa in räntebetalningar. En akut kris har lyckligtvis undvikits.
Överenskommelsen innebär att lånetaket höjs i två steg. Den inkluderar dessutom nedskärningar till ett värde av ungefär 2.500 miljarder dollar. I det första steget höjs taket och åtföljs av en rad besparingar.
Därefter tillsätts en kommission vars uppgift blir att identifiera ytterligare sätt att minska utgifterna på. Om kongressen inte godtar kommissionens förslag genomförs automatiska nedskärningar. Lånetaket höjs samtidigt tillräckligt mycket för att finansiera statens utgifter över 2012.
Men trots de stora nedskärningarna är överenskommelsen ingen långsiktig lösning på USA:s skuldproblem. För det krävs strukturella reformer av socialförsäkringssystemet och en skattereform som leder till högre intäkter.
Den kommission som ska tillsättas kan ta fram den typen av förslag. Men inte mycket tyder på att den kommer att göra det eller att kongressen skulle anta sådana. För republikanerna är skattehöjningar otänkbara och demokraterna vill inte förändra socialförsäkringssystemet.
De strukturella problemen skjuts förmodligen på framtiden.
Dessutom har uppgörelsen, i bästa fall, inga negativa effekter på USA:s ostadiga ekonomiska återhämtning. Tillväxten är just nu lägre än 1 procent och arbetslösheten har i två år legat stabilt över 9 procent.
De kraftiga åtstramningarna i uppgörelsen ligger några år fram i tiden, vilket innebär att de bör ha begränsade kortsiktiga effekter på konjunkturen. Men många ekonomer har argumenterat för ytterligare stimulans. Något sådant utrymme finns inte.
Den enda riktigt positiva nyheten är att lånetaket inte behöver höjas igen förrän efter nästa års val. Det skänker ett mått av stabilitet till finansmarknaderna.
Politiskt är både demokrater och republikaner stukade. Obama har tappat stöd på vänsterkanten och han riskerar att uppfattas som svag efter att vid upprepade tillfällen gett vika för republikanernas krav.
Trots det är hans politiska öde inte i första hand beroende av spelet kring lånetaket utan av den allmänna ekonomiska utvecklingen och uppgörelsens effekter på den.
Sedan andra världskriget har bara en amerikansk president blivit omvald när arbetslösheten legat över 6 procent. Det var Ronald Reagan och då var trenden sjukande.
Om Obama blir omvald eller ej beror till stor del på ekonomins utveckling. Och med få möjligheter till stimulans ligger den till stora delar utanför hans kontroll.
Republikanerna, å sin sida, har återigen visat sig vara starkt beroende av sin högerflygel. Många konservativa kongressledamöter röstade till slut också nej till uppgörelsen.
Högerns styrka framhölls igen när partiets samtliga presidentkandidater, med ett undantag, avvisade överenskommelsen. För att vinna partiets nominering måste man vara de konservativa väljare som dominerar primärvalen till lags.
Att republikanerna nominerar en kandidat som uppfattas som extrem är kanske Obamas bästa chans att bli omvald. Ekonomisk återhämtning eller ej.
Mer än något annat har sommarens utdragna förhandlingar visat att USA:s kris är lika mycket politisk som ekonomisk. Därför kommer de stora besluten förmodligen att få vänta till efter valet 2012. Till dess vacklar USA vidare.