Så togs då försvarsbeslutet efter några veckor som inte varit välgörande för svensk säkerhetspolitik. Och det är en kraftig neddragning som försvaret genomgått de senaste åren.
I en modern krigsmakt går det visserligen inte att bara räkna antalet soldater, men det säger sig självt att en enorm omdaning skett när försvaret på 15 år gått ifrån att kunna mobilisera 700 000 man till dagens 30 000.
En stor del av denna neddragning har dessutom genomförts utan att vare sig försvarets uppgift eller det säkerhetspolitiska läget stått i fokus. Visst har utredningar presenterats, men eftersom slutsatsen varje gång så entydigt varit att det inte föreligger något akut hot, har debatten i stället kommit att handla om regionalpolitik.
Det är allvarligt med tanke på att det säkerhetspolitiska läget aldrig är konstant - det kan utvecklingen i Ryssland bli ett exempel på. Men allvarligare är kanske att den svenska politiken präglas av onödiga låsningar. Det är dagens beslut ett exempel på.
För vårt östra grannland är det lättare. I en stor rapport om Finlands försvars- och säkerhetspolitik, som publicerades tidigare i höst, sägs att "landets självständiga handlingskraft" i alla situationer ska kunna garanteras. Försvarsförmågan ska vara trovärdig och den ska dimensioneras så att "hela landet försvaras".
Det ska jämföras med den blygsamma
svenska målsättningen att upprätthålla "en grundläggande försvarsförmåga", vad som nu menas med det.
Också i fråga om alliansfriheten finns en grundläggande skillnad. Finland har en så kallad Natooption, det stadgas att "en ansökan om medlemskap kommer att kvarstå som en möjlighet i Finlands säkerhets- och försvarspolitik också i fortsättningen".
Sverige har å sin sida placerat sig i den säms-ta av två världar. "Lägger vi ner territorialförsvaret och satsar på att förvandla försvarsmakten till en expeditionskår i internationell tjänst blir svensk militär alliansfrihet omöjlig", skrev den säkerhetspolitiske forskaren Mike Winnerstig häromdagen i Expressen. "Alliansfriheten förutsätter nämligen handlingsfrihet i form av en förmåga att värna det egna territoriet mot ett militärt angrepp."
Vi är således alliansfria utan att klara av det, och vi har accepterat en solidaritetsklausul inom EU utan att egentligen vilja erkänna det.
Detta leder till ständigt nya tragikomiska försök från regeringens sida att försvara den motsägelsefulla säkerhetspolitik som är Sve-riges. Det senaste exemplet är försvarsminister Leni Björklunds framträdande i P 1 Morgon på torsdagen. Och det framträdandet slog nog i det närmaste ett rekord i sin genre.
Försvaret ska klara vissa mindre incidenter och vara en bas för internationell rekrytering, framhöll Björklund. Om Sverige blir invaderat ska vi klara det första angreppet men sedan ska vi - och nu kommer det - kalla på FN. Det var nog många som satte morgonkaffet i vrångstrupen efter det utspelet.
Det finns en organisation som har en kollektiv försvarsgaranti och som ägnar sig åt den typ av internationell verksamhet som försvaret vill delta i (och redan deltar i). Men eftersom Nato är ett rött skynke för varje socialdemokratiskt statsråd går det inte att dra den slutsats som logiken leder till efter en nedrustning som gjort alliansfriheten omöjlig.
FN är på många sätt en förträfflig organisation, men att ett land lägger ansvaret för det egna territorialförsvaret i dess händer är nog något som Kofi Annan inte ens kunnat föreställa sig. Han är ju inte så van vid den svenska regeringens krumbukter i säkerhetspolitiken.