Inför årets vargjakt tog ansvarigt statsråd, Andreas Carlgren, till orda på DN Debatt (10/1). Argumenten blev inte mer logiska än när miljöministern skulle försvara licensjakten förra gången.

Enligt miljöministern är målet en ”livskraftig vargstam i Sverige”. Därför måste de genetiskt defekta vargarna bort, för att på sikt ersättas av nya. Licensjakt ska, skriver Carlgren, ”inte ske efter genetiskt värdefulla vargar och deras avkomma”.
Detta är förstås rent nonsens eftersom det inte görs någon urskiljning på vilka djur som skjuts. Linda Laikre som är populationsgenetiker vid Stockholms universitet avfärdar strategin.

Den svenska vargstammen är genetiskt sårbar och starkt inavlad. Men licensjakt är ingenting som gör saken bättre, menar hon.

Miljonbelopp har använts för att kartlägga den svenska vargens stamträd. Med dna-analyser, märkning och spårning har forskarna kunnat skaffa sig ungefär samma genetiska information om vilda vargar som om dem som stambokförs i djurparker, berättar Linda Laikre.

Om regeringen verkligen ville värna stammens livskraftighet skulle jakten inriktas på att ta bort de genetiskt minst värdefulla exemplaren och därefter antingen låta stammen växa eller importera nya individer.

Andreas Carlgren är politiker, inte logiker, och det han i vargfrågan försöker göra är att sitta på två jaktpallar samtidigt. Med licensjakterna försöker han blidka centerväljare i glesbyggd som vill ha färre eller ingen varg. Med löften om att i nästa skede införliva ny varg försöker han blidka väljare i glesbyggd och storstad som ifrågasätter jakten.

Men inte heller politiskt är Carlgren trovärdig. I debattartikeln skriver han att ”högst” 20 vargar ska införlivas till och med 2014. Högst, inte lägst. Högst 20 vargar kan betyda 20 vargar. Men det kan också betyda noll.

Hur det utlovade ”införlivandet” ska gå till är ännu inte utrett. Rabiesregler och smittskydd komplicerar frågan ytterligare. Var ska vargarna tas ifrån? Andreas Carlgren har pratat om Finland men den finska stammen är nu mindre än den svenska. Och i baltstaterna, berättar genetikern Linda Laikre, finns uppgifter om att vargen börjat blandas upp med hund, vilket förstås är förödande för artens bevarande.

Det andra argumentet som också emellanåt framförs av regeringen är att vargstammen måste hållas nere för att skapa ett slags folklig acceptans för djuren. Regeringen har förlängt det så kallade etappmålet och tillåter nu högst 210 vargar till utgången av 2012.

Men om svenska folkets smärtgräns detta år och nästa går vid 210 vargar, vad är det då som säger att vi om mindre än två år står rustade för att leva med konsekvenserna av det som miljöministern kallar en ”kraftansträngning för att få in nya vargar”.

Att det inte finns något givet samband mellan numerär och tolerans framgår av en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet. Mer än hälften av vargarna som dog mellan 1999 och 2006, som är den tidsperiod forskarna granskat, föll offer för illegal jakt. Under dessa mätår fanns färre vargar i Sverige än i dag.

Det har sagts att politik är att vilja. Men det är också att våga. Man kan välja att följa opinionen eller man kan välja att försöka leda den. Man kan stå upp, rak i ryggen och visa vad man vill. Det är så man som politiker vinner respekt – också hos dem med en annan uppfattning.

Andreas Carlgrens hållning i vargfrågan är ett exempel på motsatsen. En förlust för vargen. Men faktiskt också för politiken.

DN 19/1 2011