Imamutbildning planeras i Sverige. Det är inte en dag för tidigt. Utbildningsminister Lars Leijonborg gör rätt när han vill organisera utbildning för muslimska församlingspräster.
Sverige har en gedigen tradition av rädsla för främmande trosuppfattningar. Gustav II Adolf satsade på att göra Sverige till den rätta trons försvarare och hade framgång i trettioåriga kriget. Då var katolikerna fienderna och jakten på dem skoningslös. Stormaktsväldet föll och upplysningsidéerna nådde också hit.
Gustav III, som gärna såg sig som en tidens man, tillät både katoliker och mosaiska bekännare i landet, fast de sågs med största misstro. Först i våra dagar är den katolska biskopen svenskfödd. Flertalet överrabbiner har haft sina rötter och - framför allt - sin utbildning utanför Sverige.
För de muslimska församlingarna är det likadant - de hämtar sina religiösa ledare, imamer, från andra länder och får därmed personer med utbildningar som inte är förankrade i det svenska samhället. Det säger sig självt att detta inte precis underlättar för invandrade muslimer att förstå och ta till sig de värderingar som råder här. Med tanke på att de muslimska bekännarna redan är många och kan väntas bli fler under den nära framtiden är det klokt att erbjuda imamutbildning i Sverige.
Det har gått ett halvt sekel sedan religionsfriheten lagfästes fullt ut. Det vill säga att i dagens Sverige har alla rätt att välja religionstillhörighet men också rätten att inte bekänna sig till en religion eller tillhöra en församling. Det är också församlingens rätt att välja sin präst. Det kan alltså inte bli fråga om att tvinga på en muslimsk församling en svenskutbildad imam, men finns en sådan slår han förhoppningsvis ut konkurrenter som är utan kunskaper om svenskt samhällsliv.
En av staten organiserad utbildning för imamer (vars roll skiljer sig från kristna präster) är ett viktigt steg för att markera att islam liksom kristendom och judendom är en religion med hemort i Sverige. Det ska vara möjligt att leva som muslim på samma sätt som det är möjligt att leva som kristen, det vill säga att vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter.
I dag må detta te sig utopiskt i ett antal länder, med tanke på den skärpta kampen i en radikaliserad islam. Men just därför att motsättningarna nu synes växa måste nya vägar prövas. Sverige är inte heller ensamt om imamplanerna: Holland och Danmark erbjuder redan imamutbildning och i Paris finns planer på att sätta upp en sådan.
Hur skulle då innehållet i en svensk imamutbildning kunna se ut? Först måste den presentera religion som ett samhällsfenomen, som något som förändras över tid och kulturer. Vidare måste den vila på respekt för individen och tolerans för olika uppfattningar. Det kan alltså aldrig bli tal om att sanktionera avarter som kvinnoförtryck eller bokstavstro. Här måste grunden vara densamma för dem som studerar med avsikt att bli präster i kristna samfund, lärare i skolor eller imamer i muslimska församlingar. Och det är just denna gemensamma grund som kan öppna förbindelsen mellan islam och det öppna samhället.
Lyckas utbildningsminister Lars Leijonborg etablera en studiegång för imamer kommer han att skriva ett eget kapitel i den långa historien om hur ett av de mest hårdnackat rättroende samhällena förvandlades till ett av de mest toleranta och religiöst svala. Till det är han att gratulera.