Det kan inte ha varit lätt att heta Marianne Samuelsson de senaste dagarna. Och inte lär det bli lättare framöver när kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell gripit tillfället att ytterligare fila på rollen som ”den gode” i det gotländska dramat.

Således tillsätter regeringen en utredning för att ta reda på om det går att avskeda landshövdingar och myndighetschefer lättare och billigare. Principfrågan är rimlig. Men tajmningen lite för smart.

Marianne Samuelsson hade avverkat fem av sina sex år som landshövding på Gotland innan hon i förra veckan fick lämna sitt uppdrag. Beslutet var rimligt, raskt och resolut. Från den ena dagen till den andra fick hon packa ihop och gå.

Och självklart måste hon, precis som alla andra som skiljs från sitt arbete i förtid, erbjudas någon form av övergångs­ersättning. En årslön, som i Marianne Samuelssons fall, är i jämförelse med praxis på arbetsmarknaden inget överdåd.

Men visst kan man, som Mats Odell i Ekot, fundera över det rimliga med att den som har fem år kvar på ett förordnande och som misskött sitt uppdrag kan hasa runt med full lön och tacka nej till den ena arbetsuppgiften efter den andra.

Ungefär som centerpartisten Ingbritt Irhammar. Hon avtackades av den socialdemokratiska regeringen för den ekonomiska uppgörelsen under 90-talet med ett arbete som generaldirektör för Jordbruksverket. Ett arbete som hon uppen­bart inte mäktade med, samtidigt som hon under lång tid tackade nej till alla erbjudanden om nya jobb. Till sist blev trycket för stort och hon gick med på att hemifrån ”utreda jämställdheten inom jord- och skogsbruket”.

I en statsbudget betyder dessa fåtal exempel ingenting. Ofta handlar det dessutom om yrkespolitiker som annars skulle ha haft statsråds- eller riksdagspension. Men symbolvärdet ska inte underskattas.

Just för att frågan är komplex, just för att olika värden står emot varandra, är det bra att den utreds. Det handlar inte bara om rimliga villkor vid statliga toppjobb, utan också om sådant som myndighetschefers självständighet i förhållande till regeringsmakten. En nog så viktig aspekt.

I opposition ville borgerligheten göra utnämningsprocessen mer professionell och transparent. I budgetpropositionen 2007/08 når man inte längre än en formulering om att kravprofiler ”bör biläggas akten efter avslutad rekrytering”.

Ordet ”bör” och ”efter” riskerar att bli en dimridå över alla ord om transparens. Att i efterhand plita ihop en kravprofil som stämmer med den man valt är ingen konst.

Inte heller att i förväg formulera en som passar på var och varannan som varit politiskt aktiv på hög nivå (som krav­profilen för generaldirektören vid Svenska kraftnät). Men någon garant
för medborgarnas insyn eller för att regeringen valt den bästa kandidaten är det inte.

En utredning bör behandla vilka krav som ska ställas vid utnämning likväl som för avskedande. Men trots allt är det bättre att från början göra allt man kan för att tillsätta rätt person än att senare kunna sparka fel.

DN