Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Utvisa rätt brottslingar

Inte alltid straff nog.
Inte alltid straff nog. Foto: Magnus Hallgren

DN 12/2 2016. Ordet signalpolitik används ofta som invektiv. Men i rättsliga sammanhang är det inte sällan syftet, och utvisningar är inget undantag.

Att förespråka hårdare tag går hem i stugorna, i synnerhet när det tajmas med rapporter om utsatta brottsoffer och en pressad vardag för polisen. Men juridiken är inte den politiska retorikens hemmaplan.

Kristdemokraternas reaktion på de uppmärksammade sexövergreppen i Köln och Kalmar på nyårsnatten sammanfattades i en debattartikel (SvD 12/1) där Ebba Busch Thor och Andreas Carlson basunerade ut att ”personer som söker asyl i Sverige bör vid sexualbrott få avslag på asylansökan och snabb avvisning ur landet”.

”För personer med uppehållstillstånd bör utvisning också bli en betydligt vanligare rättsverkan”, fortsatte kristdemokraterna.

Borta var tanken om att påföljden avgörs av hur grovt ett brott är. In kom i stället idén att typ av brott – oavsett om det gällde ofredande eller grov våldtäkt – borde avgöra om utvisning är aktuellt. Med en sådan ordning skulle inte en grov stöld leda till utvisning, men sexuella trakasserier.

Det förslag som Moderaterna presenterade på torsdagen är av annan karaktär. Sverige är ett av världens tryggaste länder, och så ska det förbli, var Anna Kinberg Batras och Tomas Tobés budskap. Och om Kristdemokraternas förslag kom i formen av vältajmad populism lyfter Moderaterna på ett sakligt sätt en värderingsfråga: Hur allvarligt måste ett brott vara för att utvisning ska bli aktuellt?

Mindre allvarligt än i dag, är Moderatledarens svar. Det ska räcka att begå ett brott med mer än böter som påföljd och sex månaders fängelse i straffskalan för att riskera utvisning, en gräns som enligt förarbetena till nuvarande lagstiftning ligger på det dubbla.

En gång är inte ingen gång. Förslaget innebär att det räcker om ett brott som grov kvinnofridskränkning eller grov stöld begås vid ett enstaka tillfälle för att personen ska tvingas lämna landet. I dag kan motsvarande brott leda till utvisning om man bedömer att det finns en återfallsrisk.

 

Ordet signalpolitik används ofta som invektiv. Men i rättsliga sammanhang är det inte sällan hela syftet.

 

Ordet signalpolitik används ofta som invektiv. Men i rättsliga sammanhang är det inte sällan hela syftet: redan i dag ger samhället med sina lagar beskedet att vissa brott är så allvarliga att rätten att vara kvar i landet förverkas. Att addera brott som kan leda till sex månaders fängelse på den listan är rimligt.

Däremot är M-förslagets andra del inte eftersträvansvärt.

I dag bedöms möjligheten att verkställa en utvisning först i rätten och sedan vid själva utvisningen. Till exempel får en person aldrig skickas ut om det kan antas leda till dödsstraff, tortyr eller förföljelse. Andra omständigheter som rätten tar hänsyn till är om det finns barn med i bilden och vilken anknytning personen har till Sverige.

Moderaternas förslag att ”hinder för verkställighet ska prövas först då verkställighet kan bli aktuellt” skulle alltså innebära att domstolarna tvingades bortse från såväl konventioner om mänskliga rättigheter som andra lagar. Det är tveksamt om det över huvud taget är förenligt med konventionerna. Dessutom riskerar denna ordning att bli såväl rättsosäker som dyr.

Även om man sänker ribban för vad som krävs för att bli utvisad kommer det inte med automatik att öka antalet verkställda utvisningar.

Av Brås och Kriminalvårdens statistik framgår att 644 personer dömdes till utvisning år 2014, medan 595 utvisades. Året innan var motsvarande siffror 740 respektive 639. 2012 dömdes 732 medan 542 utvisades. Ungefär så har det sett ut de senaste åren; alla dömda utvisas inte.

I vissa fall beror det på att läget i brottslingens hemland medför risker för till exempel tortyr eller förföljelse. I andra är hindren av mer praktisk karaktär: det saknas en ansvarig motpart som kan eller vill släppa in brottslingen.

Till den senare kategorin hör Marocko, som regeringen nyligen slöt ett mottagaravtal med. Det tycks både ha krävt ett uteblivet erkännande av Västsahara och svenska kronor på plats i Marocko. Men ska fler utvisningar kunna verkställas blir sådana kompromisser oundvikliga.

Det sprids ofta en bild av att Sverige är ett land som saknar såväl lagar för som vilja att utvisa brottslingar. Det stämmer inte. Däremot ska rättsprinciper värderas högt. Och i praktiken innebär det ibland att grova brottslingar får stanna i Sverige. Inte för att de förtjänar det, utan för att vi är ett land som inte skickar någon till tortyr eller död.

DN Ledare. 12 februari 2016
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.