Sverige byter fot i kampen mot den nya influensan. Det meddelade Socialstyrelsen, Smittskyddsinstituet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) vid en gemensam presskonferens på onsdagen. Hittills har man försökt hitta personer som kommit i kontakt med smitta, till exempel som suttit på samma plan som någon sjuk. Nu ger man upp den typen av resurskrävande smittspårning. I stället satsar myndighetstrion på massvaccinationer och på att rusta civilsamhället inklusive sjukvården för en epidemi som kan innebära att halva Sverige insjuknar.

Nöden är uppfinningarnas moder. Det är strategibyten uppenbart också. Här handlar det om en förändrad verklighet, om att fallen blivit - och kommer att bli - så många att det är lönlöst att försöka isolera smittan. Vaccinet ser ut att bli färdigt i slutet av september, men massinsjuknande kan komma tidigare. En annan hake är att två av de grupper som riskerar att bli allvarligast sjuka, barn som inte fyllt två år och gravida, sannolikt måste vänta ytterligare på sina sprutor. Det saknas viktiga data om vaccinationsriskerna för grupperna och sådana måste först tas fram.

Det betyder att det förutom egen hälsa och infrastruktur i dess bredaste form också finns ett ytterligare skäl till att så många som möjligt vaccinerar sig. Det är att visa solidaritet med våra minsta, om att skydda dem från en potentiellt livshotande sjukdom. Visst finns ett värde av att kroniskt sjuka och alla som arbetar inom vården placeras främst i kön, men enligt Socialstyrelsen kommer vaccinet att räcka till alla, och det vore därför bra om så många som möjligt tog sina sprutor.

Vem som ska betala vad är ännu något oklart. För medan de strategiansvariga myndigheterna jobbar för högtryck, så har landstings-Sverige - som ju har att verkställa besluten - gått på semester. I mitten av september (sic!) ämnar Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, gå ut med rekommendationer om landstingen bör ta betalt för sprutorna eller inte.

Men det är knappast så mycket att orda om. Vi pratar om den värsta influensaepedemin på lång tid och som riskerar att slå ut sjukvården och stora delar av de andra verksamheter som också behövs för att ett samhälle ska fungera: polis, kollektivtrafik, livsmedelsförsörjning för att nu bara nämna några.

Om människor ska betala någon eller ett par hundralappar för att vaccinera var och en i familjen så kommer det att få en socioekonomisk slagsida. Det lär det i och för sig få ändå. De socioekonomiskt starka är rika på mer än pengar.

Därför räcker det inte med att avgiftsbefria vaccinet, någon form av uppsökande verksamhet eller i alla fall utökad service lär också behövas - inte minst i områden där få talar svenska. Kostnaden för vaccinationerna är en västanfläkt i jämförelse med vad det kostar att vårda någon på sjukhus eller att betala sjuklön. Finns inte pengarna är det bättre att höja egenavgifterna inom andra delar av landstingsverksamheten som handlar om hälso- och sjukvård och inte som här, om smittskydd.

För här har Sverige inte råd med att inte ha råd.