När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver. Repliken brukar felaktigt tillskrivas nazikoryfén Herman Göring. Av tongångarna i den svenska kulturdebatten kan man nästan förledas tro att uttalandet skulle ha yttrats av vår borgerliga kulturminister. Misstron mot regeringens kulturpolitik har på sina håll varit kompakt.

Någon osäkrad revolver var det emellertid inte som överlämnades till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, när kulturutredningen under Eva Swartz Grimaldis ledning i går presenterade sina förslag på en fullsatt presskonferens i Rosenbad. Möjligen kan den som läser utredningens förslag drabbas av osäkerhet om vilken roll kulturen ska spela. De nya kulturpolitiska målen är notorisk vaga - på gränsen till intetsägande.

Tydligt är dock att utredarna vill integrera kulturpolitiken med resten av samhället. Kulturen ska inte ses som en särskild sfär utan vara en "aspekt" i allt från skola och forskning till miljö, hälsa och regional utveckling.

Ambitionen att flytta ut kulturen från museer och konsertlokaler lovvärd. En levande kultur bör genomsyra hela samhället. Men riskerna med detta breda kulturbegrepp är flera. Det blir ganska oklart vad som egentligen menas med kultur. Utredningen vill uppenbarligen komma bort från den traditionella uppdelningen i finkultur och masskultur. Det tidigare målet att främja "konstens kvalitet" plockas exempelvis bort. Frågan är hur man i längden ska kunna motivera statligt stöd till verksamheter när man inte har någon klar uppfattning om varför de är värdefulla.

Talet om kulturens "vidare roll i samhället" riskerar dessutom att reducera kulturen till ett verktyg för andra politiska mål, som ökad turism eller högre tillväxt - kultur som ett medel eller utsmyckning i stället för ett kritiskt perspektiv på omgivningen.

Förslagen att stärka det regionala inflytandet över kulturpolitiken och slå samman ett stort antal myndigheter till några få "sfärer" går i samma riktning. Motiven som anförs för myndighetsslakten är att effektivisera och stärka kulturinstitutionernas politiska inflytande. Gott så. Men vad händer med specialistkompetens och professionalism när allt det som ryms under så vida begrepp som "konstarterna" eller "samtid, historia och livsmiljö" ska skötas under samma tak?

Kulturskaparnas interna kvalitetskriterier är - liksom vetenskapsmännens - ofta den bästa garanten för oberoende. Man undrar om kulturutredningen vill röja detta politiska hinder ur vägen? De kulturpolitiska målen ska exempelvis ges en större tyngd i litteraturstödet på bekostnad av interna kvalitetskriterier. Det påminner starkt om den politiserade kultur- och forskningspolitik som Alliansen innan valet kritiserade socialdemokraterna för att driva. Minnet verkar vara kort.

Till utredningens bättre sidor hör förslagen att prioritera digitalisering och samordning av arkiv- och biblioteksverksamheten. Det är en konkret samtidsanpassning som lätt kan motiveras.

I övrigt är det myckna talet om anpassning en klen ersättning för bristen på kulturpolitiska visioner. Viljan att sprida kulturen är det inget fel på. Men är tanken att kulturen, som en oberoende samhällskraft, ska ges större utrymme i vardagen eller är det tvärtom de kulturella värdena som ska förmås inordna sig i det vardagliga nyttotänkandet? Det senare lär knappast främja en kultur som provocerar till osäkrade revolvrar.