I dag faller domen mot den man som dödade utrikesminister Anna Lindh. Ingen tvekan råder om att Mijajlo Mijajlovic är rätt man. Polis och åklagare har arbetat professionellt, rättsprocessen har givit svar på frågorna om när och hur och av vem.
Mot bakgrunden av det nu artonåriga och olösta mordet på statsminister Olof Palme är detta en lättnad. Här finns inget utrymme för fantasifulla privatspanare, konspirationsfantasier och lösa rykten som bara skulle göra ont värre.
Både utredning och rättegång har föga överraskande fått stor uppmärksamhet. Här finns ett informationsbehov som är större än vid "normala" brott. Detta motiverade till exempel att Dagens Nyheter namngav Mijajlo Mijajlovic när han på sannolika skäl anhölls. Bevisningen har detaljgranskats liksom den anklagades person. I stort har dock press, radio/teve inklusive expertkommentatorer avhållit sig från grova spekulationer om vad som drivit Mijajlovic och från generaliseringar om vad hans bakgrund betytt.
I stället har diskussionen om grova brott, straffpåföljder och gärningsmäns psykiska status varit omfattande. Svensk psykvård har framstått som både otillräcklig och valhänt. Attacken mot Anna Lindh blev i detta sammanhang en i en rad av fasansfulla dåd under 2003.
Men Anna Lindh var inte ett slumpens offer, hon råkade inte gå på Västerlånggatan bland andra lördagsturister när bilgalningen mejade ner dem, hon var inte ett barn på daghemmet i Arvika, hon var en av landets mest kända personer och hon var en stark politiker. Det var som utrikesminister och ledare för jasidan i eurokampanjen hon gick till NK, det var som en profilerad representant för den svenska demokratin och socialdemokratiska ideal hon attackerades. Att det skedde just den 10 september och just på NK var däremot ett slumpens verk.
Dessa förhållanden har till en del kommit ur fokus under rättsprocessen. Den åtalade Mijajlo Mijajlovic var fåordig under rättegången, hans försvarsadvokats strävan var uppenbar - Mijajlovic var inte frisk när han angrep Anna Lindh. Därför strandade alla försök att gå djupare in på hans bevekelsegrunder, framför oss satt en man som velat få vård men inte fått det. I förlängningen fanns tankefiguren att det var samhällets tillkortakommanden som gjorde Mijajlo Mijajlovic till Anna Lindhs baneman.
I denna sak må var och en ha en mening i sitt hjärta, rättens dom säger hur lagen ser på hans ansvar. Det gäller också om utslaget överklagas till en högre instans.
Världen runt väckte Anna Lindhs död stort uppseende. Hur kunde en svensk utrikesminister gå obevakad runt på stan, var den fråga politiker och reportrar ställde. Svaret att den svenska säkerhetspolisen inte såg några hot mot utrikesministern förvånade dem högeligen. Än mer förbluffade blev de när de fick klart för sig att just ingenting förändrats efteråt. Bristen på utbildade livvakter gör att svenska toppolitiker fortfarande går obevakade på stan. Och säkerhetspolisen har inte ändrat uppfattning: hotbilden ska fylla säkerhetspolisens kravspecifikation för hotbild, det vill säga komma från organiserad, politisk extremism.
Men människor som i likhet med Anna Lindh exponeras stort i offentligheten, som står för en bestämd hållning eller har kontroversiella åsikter eller helt enkelt bara är mycket kända lever i en annan sorts hotbild. De kommer människor mycket nära genom teve, tidningar, affischtavlor. På dem kan människor projicera sin längtan och beundran likaväl som sitt hat och sina misslyckanden. Filmens stjärnor var de första i denna kategori i modern tid, kungligheter har möjligen alltid funnits där. Nu finns där idrottens hjältar och politikens kända ansikten.
Till detta kändisskap ska läggas det förhållandet att Anna Lindh var kvinna. Starka och fria kvinnor är också i formellt jämlika samhällen en utmaning.
Allt detta måste tas med i en så kallad hotbild. Det är hög tid att vi nu tar oss an detta vidare orsakssammanhang. Sveriges utrikesminister Anna Lindh dödades inte enbart därför att en ung man vid ett visst klockslag på ett visst varuhus "mådde dåligt".