William Petzäll hoppar av Sverigedemokraterna och blir politisk vilde. Hur han än väljer att använda sitt mandat är detta dåliga nyheter för partiet.
Kanske är det dåliga nyheter också för alla de andra partierna inom båda blocken. Och mer tveklöst dåligt för tilltron till förtroendevalda. Inte minst bland de grupper som redan bär på ett stort politikerförakt. Vilka ofta, som ett ödets ironi, hittas just bland Sverigedemokratiska väljare.
Efter de första medieuppgifterna i februari om William Petzälls vända i polisens fyllecell gick han själv ut och sa att han skulle avsäga sig sin riksdagsplats om han tog så mycket som en öl igen. Han sa till och med att han inte skulle kunna leva med att svika en gång till.
Flera fyllor, sjukhusvistelser och ännu en vända på behandlingshemmet Nämndemannagården senare har han uppenbart ändrat sig. Varför? är den fråga man ställer sig. Och kanske är svaret inte svårare än 56 000 kronor i månadslön. Det är ungefär lika mycket som den 23-årige William Petzäll tjänade under hela 2009, alltså året innan han kom in i riksdagen (totalt 65 651 kronor före skatt). Till den nuvarande månadslönen ska adderas en inkomstgaranti som utfaller efter tre år i riksdagen. Oavsett om han gör något där eller inte. Och faktiskt oavsett om han är där eller inte.
Pengar behöver ingalunda vara bevekelsegrunden för att sitta kvar som politisk vilde. Makt kan vara en annan. Det fick väljarna lära under förra mandatperioden genom den avhoppade moderaten Göran Thingwall som fullständigt ogenerat köpslog kring sin enda fråga: förändrade villkor för försäljning av privata läkarmottagningar. Läkaren Göran Thingwall hade nämligen själv en sådan och för att förbättra sin privatekonomi var han beredd att rösta för eller emot på så gott som vad som helst.
En politisk vilde kan bli allt eller ingen. Så länge avhoppare fortsätter att rösta med sitt eget block går de en medietynande tillvaro till mötes. För den avhoppade minskar makt och inflytande rejält eftersom de inte längre heller har sin partigrupp att påverka genom.
För vilden ligger makten i att byta sida. Petzäll har enligt medieuppgifter redan uppvaktat Moderaterna. Partiet har föga förvånande nobbat. Precis som alla andra partier skulle göra. Däremot kan det i ett skarpt läge mycket väl hända att samma partier åmar sig för att få hans röst i en särskild fråga.
Petzäll är inte tungan på vågen. Om ytterligare två Sverigedemokrater hoppar av har de rödgröna och SD tappat sin riksdagsmajoritet. Det skulle göra livet både lättare och svårare för regeringen Reinfeldt. Det parlamentariska läget skulle vara lättare. Svårigheten ligger i det faktum att stödet snarare kommer att säljas än doneras. Och så var vi då där i de förhandlingar där de etablerade partierna under valrörelsen bedyrade att de inte ville hamna.
För Sverigedemokraterna som parti skulle det förstås vara förfärligt att se att invalda ledamöter får som mest inflytande om de lämnar partiet. Till det kommer att avhopp i sig skadar partiet eftersom det arbetat så mycket med att inte göra om Ny Demokratis misstag.
Jimmie Åkessons uppgift har varit att undvika fraktioneringar och se till att ledamöterna inte säger eller gör helgalna saker.
Nu är sprickan ett faktum. Och även om Petzälls avhopp har mer personliga än politiska skäl är det möjligt att andra följer i samma spår.
Och att de väljare som valde Sverigedemokraterna, för att de tycker att alla andra politiker roffar åt sig, nästa gång går tillbaka till sin soffa med ännu lite mer politikerförakt som tynger i bröstet.