Vården av demenssjuka står på många håll i strid med lagen. Men kraven är delvis orealistiska och det är hög tid att våga diskutera prioriteringar.
En rullstolsburen demenssjuk man lämnade härom veckan obemärkt sin avdelning på Tibblehemmet i Täby. Vid halv tolv på kvällen påträffades han av förbipasserande, och ambulans tillkallades. Men mannens liv gick inte att rädda.
Händelsen skapade rubriker. Men uppståndelsen bleknar i jämförelse med rabaldret kring Vikens demensboende på Öjagården i Piteå, som figurerade i SVT:s “Uppdrag granskning” förra hösten. Då avslöjades att de demenssjuka lämnades helt ensamma och inlåsta på sina rum, utan tillsyn från personal eller möjlighet att larma efter hjälp.
Händelserna hänger samman. För Tibblehemmet var nämligen en av hundratalet vårdinrättningar som blev föremål för oanmälda inspektioner från Socialstyrelsen efter att missförhållandena i Piteå uppdagats. Socialstyrelsens räd i omsorgs-Sverige blivit kända, inte oväntat, många låsta dörrar. På Tibblehemmet fann myndigheten att hissarna var utrustade med kodlås, vilket hindrade de boende att ta sig ut. Efter ytterligare påtryckningar, den här gången från Täby kommun, avinstallerades hisslåsen och personal sattes att hålla utgångarna under ständig uppsikt. Att den nyordningen inte föll väl ut är nu uppenbart.
Vem ska lastas? Socialnämndens ordförande i Täby Thomas Nilsonne beskrev händelsen som ett uttryck för ”den mänskliga faktorn”. Kommunen riktar ingen kritik mot huvudmannen Attendo Care. Vem bör klandras i Piteåfallet? Socialstyrelsen hotar med ett miljonvite om bemanning och låsanordningar inte förändrats före den 1 maj i år. Kammaråklagare Folke Ailipieti har dock beslutat att lägga ner förundersökningen mot Piteåboendet, eftersom det ”inte funnits uppsåt att frihetsberöva någon”.
Till skillnad från människor som vårdas med lagen om tvångsvård som stöd, har demenssjuka precis lika stor rätt att vägra piller och påtryckning som varje annan frivilligt omhändertagen patient. Dörrar får visserligen vara låsta, men med låsmekanismer som är tillräckligt enkla för att den sjuke själv ska kunna regla av och ta sig ut. Den demenssjuke ska också ha möjlighet att ta ett bad, gå på promenad och ringa telefonsamtal – vare sig önskemålen uttrycks mitt i natten eller tio gånger om dagen.
Det är vad som gäller – i teorin. Verkligheten är, förstås, en helt annan. Mer eller mindre uttalad tvångsvård förekommer på vart och vartannat boende. Det handlar om tabletter som blandas i maten, om påtvingade hygienrutiner och matintag – och ofta om på ettdera viset låsta dörrar. Inte av illvilja – snarare en insats framtvingad av nöd och tvång, på grund av att det är en patientgrupp var kropp och knopp slutat gå i takt. Vad är egentligen alternativet? Det här är inga nyheter. Den som söker larmrapporter om att demenssjuka hålls inlåsta utan samtycke får napp långt bak i mediearkivet.
När karta och verklighet skiljer sig åt så markant som är fallet i vården av demenssjuka tvingas personalen agera i juridikens tassemarker. Avvägningar görs, somliga rimliga och andra inte. Att lämna svårt sjuka människor med stort hjälpbehov ensamma hela natten – det är orimligt. Men gäller det också kodlås på hissar? Allt skulle – förstås – kunna lösas med mer personal. Men hur realistisk är tanken att Sveriges samlade socialnämnder plötsligt skulle anslå tillräckligt med medel för att bemanna varje obevakad dörr? Är det ens önskvärt att hålla boenden med hissvaktare? En vårdare vid dörren betyder en färre att spela brädspel med, sjunga, baka eller prata med.
Frågorna måste ställas. För var så säker – om inga prioriteringar görs, om vården av demenssjuka inte omtalas utifrån hur det ser ut i verkligheten, kommer händelser som i Piteå och Täby att upprepa sig igen och igen.