Dementa ska inte längre kunna vårdas mot sin vilja. Det beslutade Socialstyrelsen i veckan. Verket har löst ett problem och samtidigt skaffat sig ett nytt.
I veckan upphävde Socialstyrelsen de föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder som rått för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer. I ett så kallat Meddelandeblad (nr 2/2010) redogör verket för varför.
Och skälen är onekligen goda. Det tvång och de begränsningar som rutinmässigt brukats inom vården av demenssjuka är inte förenliga med den grundlagsskyddade rätt till personlig frihet som är inskriven i regeringsformen. Där står att ingen medborgare ska kunna utsättas för samhälleligt tvång utan lagstöd, vilket alltså skett dagligdags fram till nu.
Det finns en rad undantag. Den som bär på en viss smitta, håller på att missbruka sig till döds eller på grund psykisk sjukdom utgör en fara för sig själv kan vårdas mot sin vilja. Men i samtliga dessa fall finns en lag som anger vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att tvång ska kunna användas.
Socialstyrelsen har löst ett juridiskt problem. Men samtidigt skaffat sig ett praktiskt. För hur gör man då för att förhindra att dementa går ut mitt i natten och utsätter sig själva för fara? I en debatt i Studio Ett (16/6) säger Anders Printz, avdelningschef vid Socialstyrelsen, att man får försöka hitta lösningar. Kanske kan man låta någon personal följa med den demente som bestämt sig för att nattvandra. Det är inte okej att knappa personella resurser inskränker individens frihet.
Det har funnits, och finns säkert på sina håll fortfarande, en fyrkantighet inom vården. Människor som vårdas har fått finna sig i att duscha, äta och gå på toaletten de tider som passar schemaläggarna. Den andra ytterligheten – att bemanna så att alla boende ska kunna få sitt hår lagt, promenera eller baka vilka tider på dygnet som helst – är i förlängningen inte heller realistisk.
Här behövs något slags medelväg. Det som vanligtvis saknats har i första hand inte varit personella resurser (även om det på vissa håll också varit ett problem), utan inlevelseförmåga, empati och kreativitet.
Problemet är också att en önskan om att gå ut mitt i natten sällan handlar om behovet av att ta en promenad eller att se månen. Åtskilliga vill gå till ett hem som inte längre finns eller besöka en maka/make som är död och begraven sedan år tillbaka. Vissa har helt förlorat förmågan att orientera sig i tid och rum. Att av respekt släppa dem fria är som att av respekt för individens självbestämmande låta en treåring gå hem från dagis själv.
Alla är förstås inte helt desorienterade. Och här behövs, precis som för barn, en avvägning mellan självbestämmande och begränsningar. Men det Socialstyrelsen med sitt drastiska beslut visat är att det också behövs en ny lagstiftning. Möjligheten till tvång och begränsningar måste finnas, men den måste regleras, precis som vid all annan tvångsvård.
Nu är risken att vården i stället kommer att droga ned oroliga dementa om det på frivillighetens väg går att lura i dem lite extra piller. Det vore verkligen att gå ur askan i elden. Överanvändning av läkemedel är ett reellt problem bland äldre, såväl dementa som icke-dementa. Och det gör dementa ofta ännu mer förvirrade.
Så beskedet från Socialstyrelsen måste ses som en uppmaning till lagstiftaren att raskt och resolut fundera över hur man kan snickra ihop en lag som väger dementas skyddsbehov mot deras rätt till integritet och självbestämmande. Fram till dess lär vi dessvärre få finna oss i att förvirrade själar irrar runt i nattlinne som ett uttryck för ett olycksaligt beslut och en missriktad välvilja.