Kina har en nyckelroll när en ny världsordning växer fram. Sverige och hela Europa måste fördjupa kunskapen om den nya stormakten, men också våga höja rösten.
Det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn blev en tydlig illustration av hur maktbalansen i världen har förändrats. Bilden ovan från det sista förhandlingsdygnets nattmangling är redan klassisk. Där sitter Tysklands Angela Merkel, Storbritanniens Gordon Brown, Frankrikes Nicolas Sarkozy och EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt i en ring bredvid varandra och alla ser ut att vara helt förbi av trötthet. I mitten står USA:s president Obama och lyssnar sammanbitet på mötets olycklige ordförande, Danmarks Lars Løkke Rasmussen.
Men det räcker inte längre att männen och kvinnan i rummet kommer överens. Europa och USA kan inte ensamma sätta dagordningen. Det är naturligtvis delvis ett resultat av att världen har blivit mindre ojämlik. Länder som för inte särskilt länge sedan var fattiga växer. De kräver sin rätt och är trötta på att ställa in sig i ledet efter den utvecklade världen.
Men det illa organiserade jättemötet i Köpenhamn blev också en nyttig påminnelse om Kinas växande politiska betydelse. Landets ekonomiska makt har länge varit påtaglig och påverkar den globala handeln positivt. Men världens största enpartistat spelar också en avgörande roll för politiska beslut som påverkar oss alla.
Det är för det första uppenbart att det saknas tillräcklig kunskap om och förmåga att förhålla sig till den kinesiska enpartistatens politiska system. Kinas ledare deltar inte själva i förhandlingar, utan skickar företrädare som inte har mandat att gå med på något utan godkännande från högsta ort. Öppna jättemöten med oklar dagordning är inget bra forum för tuffa samtal med Kina.
I The Guardian (22/12) beskrivs till exempel hur det gick till under en av de nattliga diskussionerna. Kinas ledare fanns inte med, utan hade skickat en underordnad till ett möte med både FN:s generalsekreterare och president Obama. Den kinesiske förhandlaren tvingades oavbrutet ringa till sina överordnade för att få instruktioner. Övriga runt bordet fick snällt sitta tysta och vänta.
Om världen ska kunna göra något åt klimatförändringarna krävs en annan förhandlingsordning. I takt med att Kinas världspolitiska betydelse växer är det också dags att påminna om landets fortsatta kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter. Det sker alldeles för sällan.
I höstas var till exempel först USA:s president Obama och sedan EU:s ordförande Reinfeldt på besök i Kina. Under president Obamas besök berördes inte mänskliga fri- och rättigheter och under presskonferensen tilläts inga öppna frågor. Efter toppmötet med EU förklarade Fredrik Reinfeldt att situationen rörande mänskliga rättigheter i Kina är fortsatt oroande, men att ”Europa stödjer Kina i sitt arbete”, vilket är ett obegripligt uttalande.
De pågående samtalen mellan EU och Kina rörande mänskliga rättigheter har visserligen fört med sig en hel del positivt. Kinesiska åklagare utbildas i rättsstatens principer och antalet dödsstraff har minskat. Men huvudintrycket är att det har uppstått ett slags ömsesidig acceptans. Kinas företrädare har lärt sig vad USA och EU brukar säga och nickar artigt utan att protestera. Sedan fortsätter den kinesiska förtrycksapparaten att arbeta på som vanligt. Senast på juldagen dömdes Liu Xiaobo, en av landets främsta demokratiförkämpar, för omstörtande verksamhet för att han propagerar för demokrati.
Därför räcker det inte att erbjuda kurser och utbildning i mänskliga rättigheter. Det är dags att öppet våga kritisera den nya stormakten Kina.