Huvudledare

Våga titta in i ladugården

Det saftiga kycklingbröstet är inte framställt i ett laboratorium. Vad hände egentligen innan det hamnade på tallriken?

Det är väl bara vegetarianer och veganer som är på den etiskt säkra sidan. För hur försvarar vi egentligen att vi äter kött – djur som dödats för att bli mat? ”Det har människan alltid gjort” är inget särskilt bra argument. Det är så mycket människan gjort genom sin våldsamma historia som vi inte skulle få för oss att försvara.

Ibland påstås att det finns ett slags överenskommelse mellan människor och djur: Vi håller dem mätta och skyddar dem från rovdjur. Som tack får vi äta upp dem vid lämplig tidpunkt. Ordet ”överenskommelse” passar synnerligen illa i sammanhanget, men kan en gång i tiden ha haft viss relevans.

Att vi inte behöver kött för att överleva är vegetarianerna, bokstavligen, ett levande bevis på.

Oavsett svaret på själva grundfrågan, om det är försvarbart att föda upp och slakta kännande varelser för gomens skull, finns det etiska tveksamheter kring dagens kött­produktion.

Den senaste tiden har SVT i en rad inslag berättat om djur som far illa. Om kycklingar som trängts in i överfulla lastbilar, klämts ihjäl eller dött av syrebrist. På slakterier har levande kycklingar hittats i behållare med döda djur. I ett annat reportage berättades om grisar som vadar runt i avföring, med såriga öron och svansarna avbitna.

Men vi är vana vid det här laget. Man förfasar sig en liten stund och sedan går man till affären och handlar om inte den billigaste så den näst billigaste kycklingfilén. Och julskinkan är förstås inte förhandlingsbar.

Genomsnittssvensken äter allt mer kött. Och den svenska köttindustrin är hårt konkurrensutsatt. Djurskyddsregler är visserligen strängare i Sverige än på flera andra håll i EU. Men suggor som ligger fastspända långa perioder för att båset är så litet att de riskerar att ha ihjäl sina kultingar, är inget ovanligt. Och den som besöker en vanlig kycklingfarm skulle förmodligen slås av trängseln.

Det är inte konstigt att köttproducenterna vill – och måste – tjäna pengar på verksamheten. Men eftersom det som står på spel är välfärden hos levande varelser, med förmåga att känna smärta och skräck, är det viktigt att kontrollmekanismerna fungerar.

I flera av de fall som SVT berättade om hade Livsmedelsverkets veterinärer i slakterierna underlåtit att rapportera så kallade avvikelser till länsstyrelsen. Och från länsstyrelserna hörs ofta att det saknas resurser att utöva en effektiv tillsyn. Det är jordbruksministerns ansvar att åtgärda det. Han har haft lång tid på sig.

Det SVT rapporterar om gäller tillfällen när regelverket inte har följts. Inte ska vi väl dra några slutsatser om lagen utifrån undantagen? Men misstagen säger något om marginalerna. Om reglerna ligger för nära gränsen för vad som kan betraktas som en anständighetens miniminivå räcker det med att det är lite för varmt, att transporten försenats några dagar eller att något annat oförutsett sker, för att många djur ska dö under plågsamma omständigheter.

Ansvaret ligger inte bara på lagstiftarna och branschen. Egentligen borde alla köttätare besöka minst en valfri kyckling-, gris- eller nötfarm och minst ett slakteri. Det vore inte mer än rätt att vi gjorde oss omaket att se hur de varelser lever och dör som vi gladeligen sätter tänderna i.

DN 15/12 2013