Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vakna FP – ni vann

När ”liberal” i många kretsar blivit ett skällsord kan det vara nyttigt att påminna om liberalismens bevekelsegrunder och framgångar, i Sverige och världen. Det gjorde FP-ledaren Jan Björklund när han i går inledde partiets landsmöte i Västerås.

Sedan socialismen kulminerade på 1970-talet har murar fallit och nationer demokratiserats och liberaliserats. Tack vare liberal, inte socialistisk, politik har stora delar av Asien och Afrika lyft sig ur djupaste fattigdom. Björklund exemplifierade med Moçambique och nationens resa från socialistisk till liberal samhällsmodell, från enpartistat till pluralistisk demokrati.

I Sverige har människor efter alliansens två valsegrar fått behålla mer av sin lön och därigenom ökat den egna makten på bekostnad av politikernas. Om vi behandlas illa av en läkare, lärare eller omsorgschef kan vi numera betydligt enklare söka oss någon annanstans.

Med denna framgångshistoria i ryggen kan man få intrycket att den svenska liberalismen segrat sig till döds. De två stora partierna, Moderaterna och Social­demokraterna, verkar mest intresserade av att anpassa sig till varandra. Centern famlar efter en sorts liberal identitet men griper ofta tom luft.

Folkpartiet, ensamt om att ha liberalismen i partinamnet, är på flera områden imponerande principfast – eller dumdristigt tjurskalligt, beroende på vem som fäller omdömet. Nato är en organisation som syftar till att försvara demokratier, därför borde Sverige gå med. Euron har starkt bidragit till fred i Europa, därför bör Sverige införa den. Att väljarnas intresse för försvarsallianser och monetära unioner är kallare än svalt spelar ingen roll – politik är att vilja.

Det paradoxala är att medan den svenska och globala liberalismen vuxit sig starkare har Folkpartiet stått stilla eller krympt. Det bästa valresultatet i modern tid kom för så länge sedan att tiden knappt kan kallas modern längre; år 1952 fick FP 24,4 procent. Efter 1970 har det aldrig kommit över 15. Man skulle kunna travestera DN:s rubrik från när boxaren Ingemar Johansson slogs ned före sista gonggongen men ändå tog en poängseger: ”Vakna FP. Ni vann!”

Fortfarande är det skolan som är den fråga som tydligast förknippas med partiet. Även där skulle man kunna säga att det segrat till döds. Alla partier vill i dag tala utbildning och så gott som alla är överens om att det är kunskaper och kvalitet som måste stå i centrum för diskussionen, även om åsikterna skiljer sig en aning om hur vi ska nå dit.

I sin jakt på nya profilfrågor har FP landat i jämställdhet. Det är ett intressant område eftersom det inte finns en tydlig liberal lösning, snarare två alternativa huvudspår. Antingen ökar man politikernas inflytande och stiftar lagar om kvotering i till exempel bolagsstyrelser och föräldraförsäkring – vilket åtminstone i teorin ökar kvinnornas frihet. Eller så slår man fast att det är just individen som är högsta beslutande organ och låter företag och familjer själva bestämma.

Björklund kopplade i sitt invigningstal den senare inställningen till ungdomligt oförstånd. Han sade sig själv ha blivit äldre och klokare och insett att det finns ”strukturer och mönster” som håller tillbaka kvinnor. Föräldraförsäkringen ska i högre grad kvoteras och ytterligare en pappamånad införas.

Beslutet gör att partiet blottar sig för kritik från mer libertarianskt håll. Vari ligger liberalismen i att låta politikers pekpinnar sträcka sig rätt in i familjens hjärta? Vad gör Jan Björklund och hans kolleger kvalificerade att besluta hur två i övrigt myndiga människor ska fördela sin tid mellan arbete och barn?

Frågorna är relevanta. Ett liberalt parti bör alltid vara vaksamt mot strukturella svar på bekostnad av individuella, samt inte minst mot krav på förbud och regleringar.

Men man kan svara som Björklund själv gjorde i sitt tal: Den svenska jämställdheten, ett föredöme över hela världen, hade varit omöjlig utan en serie reformer och lagar initierade av framsynta politiker. Ofta med glödande liberalt patos.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.