Det sägs ofta att den sittande franske presidenten slåss bäst i underläge, vilket han visat flera gånger. För närvarande talar ändå det mesta för att Sarkozy kommer att tvingas flytta från Elyséepalatset efter presidentvalets andra omgång den 6 maj. Han möts av missnöje och besvikelse, också bland dem som förde honom till makten 2007.

För fem år sedan lovade han att sätta Frankrike i arbete. Den reglerade arbetsmarknaden skulle förändras och den växande offentliga sektorn begränsas.

Vissa saker har gjorts. Pensionsåldern har höjts till 62 år, sociala avgifter på övertidsarbete har slopats, arvsskatten har tagits bort, offentliganställdas strejkrätt har begränsats, antalet anställda i den offentliga sektorn har minskat och universiteten har blivit mer självständiga.

Ändå har problemen fördjupats. Den offentliga sektorn uppgår i dag till omkring 55 procent av BNP och den franska statens budget, som inte har varit i balans på mer än trettio år, har fortsatt att gå med stora underskott. Resultatet är ett gigantiskt skuldberg motsvarande 90 procent av BNP. Samtidigt fortsätter arbetslösheten att öka och sysselsättningen att minska.

En del kan förstås skyllas på finanskraschen 2008 och den efterföljande skuldkrisen i euroområdet. Men Frankrike har klarat sig sämre än många andra länder, framför allt i jämförelse med Tyskland. Det visar att det finns behov av fortsatta reformer, vilket Nicolas Sarkozy använder som argument när han söker förnyat mandat som president. Där har han en poäng.

Märkligt är däremot en del annat i Sarkozys valmanifest. Han vill till exempel genomföra två folkomröstningar: om ett nytt system för a-kassan och om en komplicerad konstitutionell fråga som gäller om förvaltningsdomstolar eller allmänna domstolar ska avgöra invandrares rättigheter i Frankrike.

Nicolas Sarkozy förklarar behovet av folkomröstningar med att han ”inte är rädd för folkets röst”, vilket är ett egendomligt sätt att slippa ta ansvar. Den viktigaste omröstningen sker i allmänna val.

Det innebär också en otrevlig blinkning åt högerpopulistiska Nationella fronten som alltid ställer eliten mot folket i sin propaganda. Att presidenten dessutom vill begränsa invandringen samt säger nej till homoäktenskap och homosexuellas rätt att adoptera framstår också som ett sätt att låta som extremhögerns framgångsrika kandidat Marine Le Pen.

Men Nicolas Sarkozys främste utmanare är Socialistpartiets François Hollande, som leder i samtliga opinionsmätningar. Hollande har sympatisk framtoning men anses vara vag och en smula konturlös, också bland sina egna. Hans stora svaghet är den ekonomiska politikens utformning som framför allt bygger på skattehöjningar och andra återställare.

Hollande vill till exempel anställa 60 000 lärare som sägs ha försvunnit under senare år. Han vill sänka pensionsåldern för dem som tjänat ihop tillräckligt många pensionspoäng, vilket i praktiken mest är en politisk symbolhandling. Som signal är den dock destruktiv.

Att François Hollande vill riva upp EU:s nya finanspakt är också oroväckande. Den enhet som uppnåtts när det gäller budgetdisciplin i euroländerna är bräcklig, men den behövs. Många betydligt viktigare EU-frågor borde stå på dagordningen för en ny fransk president än att inleda ännu en strid om finanspakten.

Det kommande valet är naturligtvis i första hand en angelägenhet för Frankrike. Men en fransk president påverkar utvecklingen i den europeiska gemenskapen och berör därför hela Europa.

Ingen av kandidaterna inger hopp om förändring till det bättre.