Ledare

Valårets första rond

Foto: Anders Wiklund/TT

Det var som om ­alliansledarna inför gårdagens partiledardebatt kommit överens om att nu räcker det; poängen har gått hem, vi behöver inte spela regeringskortet igen. Sålunda berördes i stort sett inte frågan om vem som ska regera med vem och med vilken politik om de rödgröna skulle få större väljarstöd än alliansen i höst.

Det har ju annars varit en av statsministerns favoritsysselsättningar, att ställa Miljöpartiets mest liberala förslag mot Vänsterpartiets mest socialistiska och spefullt fråga Stefan Löfven vem han kommer att lyssna på.

I och för sig ställdes den viktiga frågan om vad som kommer att ske med den migrationspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och MP i händelse av rödgrön valseger. Annie Lööf försökte sig också på att kräva att MP ska lova att inte sätta sig i en regering som avskaffar krogmomsen. Något som Åsa Romson vänligt avböjde. Det vore också orimligt att en så marginell fråga skulle omöjliggöra regeringssamarbete. Och med tanke på Centerns egna plågsamma eftergifter i kärnkraftsfrågan framstår debattknepet som en stenbumling kastad av en glashus­prinsessa.

Men bortsett från detta var det ganska tyst om regeringsfrågan. Och det var effektfullt. Just därför blev det så tydligt att oppositionen är fullständigt splittrad, med helt olika politik och intresseområden. Det finns ingen gemensam nämnare att enas kring – förutom önskan om att alliansen ska bort. Det finns ingen gemensam berättelse om hur Sverige kan bli bättre, inte ens några ramar till en sådan berättelse.

Och inte blev det bättre av att Mikael Damberg återigen förde Socialdemokraternas talan. Han försökte smälla Fredrik Reinfeldt på fingrarna med budgetunderskottet och utmålade den svenska ekonomin som något som håller på att utvecklas till ett syd­europeiskt kaos. Nog för att både Stefan Löfven och partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson försökt stämpla regeringen som ekonomiskt oansvarig. Men att varna för att Sverige kommer att bli som Grekland är först groteskt och strax därefter direkt skrattretande. Om Damberg vill bli tagen på allvar får han skärpa sig.

När det kom till skolpolitiken var tonen frän. Men frågan är om åhörarna förstod i vilka avseenden Socialdemokraternas politik väsentligen skiljer sig från Jan Björklunds. Lite mer pengar, förstås – precis som till alla andra verksamhetsområden inom välfärden. Dambergs frustration verkade snarast handla om att Björklund i viss mån lyssnat på Socialdemokraterna men inte gjort exakt som de vill, samt att Socialdemokraterna inte fått tillbörligt erkännande för sina egna omsvängningar.

Ett nytt inslag i sammanhanget var Sverigedemokraternas Björn Söder, som var ställföreträdare för pappa­ledige Jimmie Åkesson. Svenska pensionärer ställdes mot arbetslösa invandrare. Och det är klart, flyktingmottagningen är inte gratis. Men i det större perspektivet är Söders beskrivning felaktig. Statministern tog replik och beskrev sin bild av Sverige, ett land vars välstånd byggs av människor som är födda här, tillsammans med människor som flyttat hit, av olika orsaker.

När det kom till klimatpolitiken tycktes regeringen stå svarslös. Frågan om varför Vattenfall säljer kolkraft i Tyskland besvarades dels med att det är kärnkraftsavvecklingens fel. Goddag yxskaft. Dels att Miljöpartiet minsann inte hade varit särskilt framgångsrikt i sin företagsstyrning medan det hade inflytande. Det är förvisso sant, men det fråntar inte regeringen ansvaret för vad det statliga energibolaget gör i Europa nu.

Än värre såg det ut när Jonas Sjöstedt frågade varför regeringen sålt överblivna utsläppsrätter till en amerikansk bank. Vad är syftet med svensk energieffektivisering och nedpressade utsläpp om vi sedan säljer överblivna utsläppsrätter till utlandet, undrade Sjöstedt.

Det kunde i och för sig ha varit snyggt att annullera överblivna utsläppsrätter. Men hela poängen med systemen är just handel och prissättning utifrån tillgång och efterfrågan. Problemet är att det finns alldeles för många utsläppsrätter. Vad regeringen verkligen skulle behöva svara på är hur den vill verka för att EU:s system ska bli effektivt. Och här är det Fredrik Reinfeldt som ytterst är svaret skyldig.